måndag 13 september 2010

Tänk så långt det blivit mellan gångerna... nu blir det kanske skärpning, nja... Nåväl, för flera, flera år sedan sa jag att jag skulle bli politiker. Kanske ville jag det, men det var nog inget som jag riktigt trodde på själv. Ja, sa ungarna.. bli det.

För några månader slogs jag av tanken att det bästa sättet att göra sin röst hörd är att jobba politiskt. Att engagera sig, ifrågasätta, fundera ut lösningar... kanske jag skulle lära mig att skriva motioner... om allt möjligt som jag funderat på.

Gör det säger en kär vän... och jag gör det. Nu ska jag lära mig, nu ska jag ta reda på vad som försigår egentligen, nu vill jag slåss för alla dom som inte kan göra sin röst hörd... och för dom som inte vågar göra det.

När jag såg mitt namn på valsedlarna fick jag hjärtstillestånd, kluven mellan rädsla och glädje...
Tänk om jag säger fel saker... fast å andra sidan är det ju det jag vill... tala om vad jag tror på även om det är tvärs emot. Jag vill ju röra om i grytorna, jag vill ju veta varför saker är som dom är och om det måste vara så...

Kanske behöver jag skriva en lista på alla mina funderingar. Ja, ta det här med betygen... jag har barn som kan teckna och sjunga, några pratar flytande engelska... ändå lyckades dom få IG i både musik och bild, varken jag eller mina vänner kan förstå det. Jag har också haft barn som fått G i samma ämnen bara av att vara där. Vet då läraren egentligen vad han betygsätter eller vem??? Ett av mina barn fick VG i hemkunskap för att han jobbade så bra ihop med Emma. Gossen var nöjd... han hade nämligen ingen Emma i klassen och för övrigt hade han knappt varit där.
Jag har åtskilliga historier i det ämnet, men den springande punkten är... om vi nu jobbar så hårt för våra betyg, peppar våra ungar eftersom betyg är viktiga... hur ska vi kunna lita på att dom verkligen är rättvisa. Betyg är en svår fråga... jag vet inget bra sätt... men när det handlar om godtycke i vissa lägen så kan jag inte låta bli att bli förbannad.
När man tar död på glädjen i skapandet för våra barn eller inte lyckas ge rättvisa i det system som finns... då kan inte jag som vuxen tiga still ?

Men jag har också sett de lärare som lyckas plocka fram guldkornen i våra barn, de som vågar lyssna till oss föräldrar, de som vill veta mer men som inte får tiden att räcka till. Jag undrar varför inte de får mer tid till att förkovra sig... det är vår framtid de har i sina händer... våra barn.

Jag ser kvinnor i omsorgen som far illa. Rädda för att klaga, rädda för att inte få jobba.
År 2010 har vi inte kommit längre än att man hamnar utanför vikarie listan om man kritiserar arbetsmiljön, stressen och arbetsbördan. Nattdagis finns inte trots att det varit på tapeten, utan de som har släkt och vänner har chans att fixa det... men var är då den oberoende kvinnan?
Var är det fack som ska stå upp för mig... hur många gånger har jag inte hört det sägas? Facket sitter i knät på arbetsgivaren är inte heller nån ovanlighet. Men vad händer om man säger det?

Men tänk om jag faktiskt får vara med? Tänk om jag faktiskt blir politiker? Tänk om man inte får säga såna saker? Ja, jag måste nog skriva en lista på allt jag kommer på. Sen måste jag nog träna på allt jag vill säga, se till att jag kan tala på både in och ut andning... och skynda mig utav bara helsike innan dom slänger ut mig.