Tänk så långt det blivit mellan gångerna... nu blir det kanske skärpning, nja... Nåväl, för flera, flera år sedan sa jag att jag skulle bli politiker. Kanske ville jag det, men det var nog inget som jag riktigt trodde på själv. Ja, sa ungarna.. bli det.

För några månader slogs jag av tanken att det bästa sättet att göra sin röst hörd är att jobba politiskt. Att engagera sig, ifrågasätta, fundera ut lösningar... kanske jag skulle lära mig att skriva motioner... om allt möjligt som jag funderat på.

Gör det säger en kär vän... och jag gör det. Nu ska jag lära mig, nu ska jag ta reda på vad som försigår egentligen, nu vill jag slåss för alla dom som inte kan göra sin röst hörd... och för dom som inte vågar göra det.

När jag såg mitt namn på valsedlarna fick jag hjärtstillestånd, kluven mellan rädsla och glädje...
Tänk om jag säger fel saker... fast å andra sidan är det ju det jag vill... tala om vad jag tror på även om det är tvärs emot. Jag vill ju röra om i grytorna, jag vill ju veta varför saker är som dom är och om det måste vara så...

Kanske behöver jag skriva en lista på alla mina funderingar. Ja, ta det här med betygen... jag har barn som kan teckna och sjunga, några pratar flytande engelska... ändå lyckades dom få IG i både musik och bild, varken jag eller mina vänner kan förstå det. Jag har också haft barn som fått G i samma ämnen bara av att vara där. Vet då läraren egentligen vad han betygsätter eller vem??? Ett av mina barn fick VG i hemkunskap för att han jobbade så bra ihop med Emma. Gossen var nöjd... han hade nämligen ingen Emma i klassen och för övrigt hade han knappt varit där.
Jag har åtskilliga historier i det ämnet, men den springande punkten är... om vi nu jobbar så hårt för våra betyg, peppar våra ungar eftersom betyg är viktiga... hur ska vi kunna lita på att dom verkligen är rättvisa. Betyg är en svår fråga... jag vet inget bra sätt... men när det handlar om godtycke i vissa lägen så kan jag inte låta bli att bli förbannad.
När man tar död på glädjen i skapandet för våra barn eller inte lyckas ge rättvisa i det system som finns... då kan inte jag som vuxen tiga still ?

Men jag har också sett de lärare som lyckas plocka fram guldkornen i våra barn, de som vågar lyssna till oss föräldrar, de som vill veta mer men som inte får tiden att räcka till. Jag undrar varför inte de får mer tid till att förkovra sig... det är vår framtid de har i sina händer... våra barn.

Jag ser kvinnor i omsorgen som far illa. Rädda för att klaga, rädda för att inte få jobba.
År 2010 har vi inte kommit längre än att man hamnar utanför vikarie listan om man kritiserar arbetsmiljön, stressen och arbetsbördan. Nattdagis finns inte trots att det varit på tapeten, utan de som har släkt och vänner har chans att fixa det... men var är då den oberoende kvinnan?
Var är det fack som ska stå upp för mig... hur många gånger har jag inte hört det sägas? Facket sitter i knät på arbetsgivaren är inte heller nån ovanlighet. Men vad händer om man säger det?

Men tänk om jag faktiskt får vara med? Tänk om jag faktiskt blir politiker? Tänk om man inte får säga såna saker? Ja, jag måste nog skriva en lista på allt jag kommer på. Sen måste jag nog träna på allt jag vill säga, se till att jag kan tala på både in och ut andning... och skynda mig utav bara helsike innan dom slänger ut mig.

Om vi bara är dom vi är...

Om man gör sitt bästa, åtminstone försöker. Om dörren står öppen för den som behöver det... om man sträcker ut en hand de gånger det behövs... om man dukar sitt bord för den hungrige... och bäddar en säng till den trötte. Om man lyssnar till den som har bekymmer och hör det som sägs, men också förstår de gömda orden.

Om man hör och vill höra det barnen berättar, och ser och vill se både stor och liten... om man tar sig tid för den gamle... och tröstar den sorgsne... om man skrattar och leker med den glade och uppmuntrar den som känner sig missmodig.

Om man vill hitta lösningar på problem och vrider och vänder på dom för att försöka underlätta för den som söker svaret... om man ifrågasätter det vanliga för att hitta möjligheter i det ovanliga... spelar det då nån roll att man gör det annorlunda? ... och ibland undrar jag... varför måste det jag säger och gör ständigt ifrågasättas....

Varför får man inte bara vara den man är?

Så går det till när Vallgatan renoverar...

Jag har länge tänkt renovera köket, några år faktiskt... och i fjol köpte jag också en diskmaskin. Men månaderna gick... förresten är diskmaskiner i alldeles lagom höjd för råttburar och ypperliga att gömma popcornpaket i, om man har klåfingriga syskon... så den har ju ändå varit till nytta.

Nåväl, nu ska ni får höra hur det gick till:

Veckan före sportlovet ringde en av sönerna och talade om att han kunde hämta köksgolvet, som således kunde återvinnas. Javisst, säger jag och inser i samma stund att vi kanske behöver äta middan först. Sonen bjöds på mat och efter middan stuvades möbler runt i köket för att kunna lossa parkettgolvet. Maken drar iväg och hämtar släp och golvet försvinner under armen på sonen när han lämnar huset.

När jag ser mitt gamla trägolv, som åter ser dagens ljus, förstår jag varför jag lagt på det andra... och nu ramlar poletten ner... jag måste RENOVERA!!!

Som tur var hade jag sökt semester under sportlovet efter en körig höst och vinter... och ser mina "lata dagar" dra i sig en redbull.

Så jag börjar planera.. steg 1. spackla, laga och måla taket... steg 2. tapetsera... osv. osv

När jag tittade upp på mitt tak såg jag år av händelser. Fingrar som hållit i sig när man klivit på bänkar för att hitta äggklockan, skadan som uppstod av vatten pga. en trasig takpanna, fläckarna när man försökt få slimeklumparna att fastna i taket... detta åtgärdades med spackel, lim, slippapper och "tejp"!!!

Flickorna målade bakom elementet, jag tog tag i elementmålning och dagen därpå målades taket av maken... som för övrigt är av den åsikten att det INTE ska snålas med färgen. Mitt golv såg ut som ett snöbollskrig. Man kunde urskilja fötter, storlek 38 och... tja, tre katter och två hundar ... behöver jag säga mer...?

Så tapeter inhandlades och nytt golv beställdes. När vi skulle koppla in takarmaturen gick säkringarna... vi beslöt att låta detta vara vilande tills elektriket kunde tillkallas och satte tilliten till bänkarmaturerna och en sänglampa på fot som vi bar runt. Ganska snart bestämdes att fullfölja tapeseringen nästa dag... lördag... i dagsljus.
Sagt och gjort, följande morgon efter frukost satte vi igång. Åh, vad allting gick smidigt i dagsljus tills vi förstod att vi var en tapetrulle kort... maken deppade ihop och svor. Äh, skit i det säger jag, vi kör hela våder så vi kan lägga in golvet i morgon... och så blev det.

På söndag morgon sitter jag med min kaffekopp. Huset sover men jag känner söndagsfriden sakta bytas ut mot ångesten över att jobb och skola börjar nästa dag. Då... skriver jag listor... jag är en hejare på att skriva listor när jag har mycket omkring mig. Köksinredningen till Maddes rum, spisen vid dörren eftersom den ska in som nr 2, kylarna i hallen så vi kommer åt maten, allt husgeråd i lillrummet, köksbordet i Adams rum med tillbehör micro så kör vi lättlagat, överflödiga skåp i garaget, diskmaskin inom räckhåll... osv osv. Vattnet ska slås av, rören pluggas bla bla bla.

När vi satte igång gick allt som på räls, så här i efterhand var golvet en lek att sätta in. Nya socklar, in med skåpen, på med diskbänken och... hålet till den nya kranen är för liten!!! Den sortens borr hade vi inte hemma. Men disk i balja en kväll på toa funkar det med.
När kylarna bars in och ut genom dörren var vi tvugna att välta dom. Efter att ha plockat ut det som kunde spillas, mjölk och dyl, så var ju inte det ett problem. När jag sedan skulle ställa in.. mjölk och dyl och öppnar kylskåps dörren så... ramlar en full ketchup flaska ut, korken går sönder och ketchup sprutar över mina fötter, byxor, kyl, golv och den nytapeserade väggen.
Runt mina ben springer glada hundar och slickar i sig ketchup och i dörren står två herrar och asflabbar medan jag vrålar: HÄMTA SVABBEN OCH HUSHÅLLSPAPPER, JAG MÅSTE RÄDDA TAPETEN!!! ... och det gjorde jag.

På måndagen åker jag till jobbet. Underbara dotter lovar handla och göra överraskningsmiddag. Vi behöver bara komma hem till dukat bord. När jag kommer hem är matlaget i full gång, lite försenat och med några extra matgäster... Efter middan sätter jag och maken igång med att borra det nya fina hålet i diskbänken medan barn och djur flyr oväsendet i köket. Diskbänken på plats, den nya fina kranen blänker, disk efter tio personer och... rören är för korta?
Har ni någon gång diskat i ett badkar eller en balja på toa? Efter disken har vi i alla fall trevligt och alla har fått sig ett gott skratt. Rören ska inhandlas nästa dag.

Dagen därpå skjutsas gossen till skolan. När jag kommer hem ser jag att jag har ett missat mobil samtal. Min bäste vän hade behövt skjuts till sjukhuset, men ordnat det själv. Jag vet att jag har ett möte i Piteå, men lyckas hitta en lösning för hans hemfärd om det skulle behövas. Under mötet ringer mobilen... en son är försvunnen... jag lyckas avsluta mötet lite tidigare än planerat, får vetskap om att vännen är hemma och på bättringsvägen och skyndar mig till jobbet som börjar kl fyra. Mobilen går varm och jag skickar meddelande till den försvunne sonens vänner... Jag har tappat en unge och undrar om du hittat honom? Får ett svar, han är ok. DÅ.. bestämmer jag att den här dagen fått sitt lyckliga slut.

När jag kommer hem efter jobbet klockan tio står en något yngre son vid diskbänken, leende från öra till öra med svabben i handen. Ok, vattnet och rören är uppenbarligen igång... det är då jag upptäcker att det sipprar fram vatten under spisen... SÄG ingenting säger jag, jag behöver en kaffekopp. och tankarna går till min nyinlaggda köksmatta. Under tiden kan naturligtvis varken make eller son låta bli att berätta vad som hänt. Skrattande talar dom om att dom inte trodde luftningsröret behövdes till avloppen, så när dom inte hittade det och vattnet rann så fint när dom spolade i kran... så struntade dom i det och insåg inte misstaget förrän dom skulle släppa ut diskvattnet! Jag fick försäkran om att allt var ok samtidigt som sonen leende travar iväg med svabb och skurhink för att... TORKA VÄGGAR OCH GOLV I KÄLLAREN!!!

På tisdagen skulle gossen till Pagla och åka längdskidor. Ryggan packades och mobilen kontrollerades. Frukt och fika och önskan om en trevlig dag. Klockan kvart över ett skulle han hämtas vid skolan... ingen unge eller buss i sikte. Dotter lovar att plocka upp honom så att jag kan åka iväg till jobbet. Jag vet att jag hann tänka... han har mobilen i fickan, den är laddad, det går att göra eftersök och... vi har ju skotrarna. Han var inte borta... diskmaskinen blev installerad utan missöden och allt återgick till det normala. Den verkligt borttappade sonen hade tagit en tripp till Thailand !!! om någon undrar...

... och så tänker jag... hur orkar folk älta gamla bekymmer när varje dag är full av nya överaskningar.

När får man ge igen egentligen...?

Jag har en kille, en underfundig krabat med många tankar om livets allvar och vad som är rätt och fel. Killen har humor, använder gärna sarkasmer... men bara i vänligt syfte. Han är kul helt enkelt.

Ikväll handlade tankarna om livets allvar.

Igår var det en kille som hoppade på honom. Killen är en årskurs äldre. Min kille som är både stor och stark brukar inte backa för nåt. Han börjar inte bråka, men backar inte heller när han fått nog.
Igår hade grabben alltså hoppat på min kille, som tryckte ned honom i backen och sa åt honom att det var nog. Nu lägger vi av. Min kille vänder sig och går... då hoppar den andra grabben på honom bakifrån. Min kille trycker ner honom igen, säger ifrån och går. Då ropar den andre att han är feg och slänger en isklimp på honom. Min kille vänder sig om och säger jag är inte feg men jag tänker inte slåss. Då slår den andre honom i ansiktet.
En av kompisarna tycker att min kille ska ge igen... och tjejerna börjar skrika.... slaggis, slaggis, slaggis...

Min kille vänder sig om och går.

Jag är stolt över honom. När barn retats eller sagt dumma saker tidigare har han haft svårt att låta bli att ge igen. När man har ADHD handlar man på impuls och tänker efteråt.
Idag känner jag tacksamhet över att medicinerna ger honom en chans att hinna tänka till före. (Även om jag har haft förståelse för hans ilska tidigare när andra barn är dumma.)

Nåväl, kvällens tankar handlade om gårdagens trubbel.

Vet du mamma, jag känner en konstig känsla i magen. Jag har aldrig haft den förut. Jag brukar aldrig vara rädd för nån, men Filip är jag orolig för... Jag tror inte han vet när det är nog. Om han skulle få ner mig... det får han ju inte... men om, då tror jag att han skulle kunna strypa mig.
Ja, jag har ju blivit strypt förut, men det var ju bara min kusin. Han slutade inte fast jag sa att jag inte kunde andas, men han var ju ingen konst att slänga i backen... och ja, Linus som skulle skära mig i strimlor med den trasiga flaskan... men han blir ju rädd bara man tar ett steg mot honom.

Men mamma, om dom vill ha ihjäl mig... jag menar om dom lyckas strypa mig... nog får jag väl ge igen då?

Hundar och ungar och hemgjort äppelvin...

Det fanns en sång som min mamma brukade sjunga som gick så. Jag struntar i äppelvinet men hundar och ungar det har jag... och katter... och råtta... och sköldpadda... och fiskar...

Det som slog mig ikväll var att jag precis badat vår nykomling, Cooper. En tibbetansk terrier som skäller så fort han tror det kommer nån, som dunsar ner i vår säng utan att ha en tanke på att den skulle kunna vara till för enbart husfolket, som är tovig så det känns som om jag inte gör annat än trasslar ut tovor... och som hoppar och studsar... men som trots allt är helt underbar.

... och kanske är det just det, dom toviga, tilltufsade och smått ohyfsade som jag inte kan låta bli att tycka om. Kanske är det fashinationen över deras sätt att inte vara på det sätt som förväntas.
Kanske är det utmaningen i att lära sig förstå... att komma underfund med hur dom fungerar...

Hur som helst, en kär vän till mig sa att det var nyttigt att vara onormal... rent sunt faktiskt. Fast hemma hos mig, i ett gytter av egensinniga, fantastiska ungar och djur kan jag inte låta bli att fundera över den harmoni som ändå råder, kärleken till det annorlunda, och förmågan att stå fast vid den man är och rätten att få vara det, kreativiteten som sprudlar... är inte det lyckan... är inte det att vara sann mot sig själv...? och om det är det ... varför i helsike vill nån då vara normal???