Hur tänkte vi nu?

Kanske trodde jag att vi levde i en värld där alla har förstått att våra barn är vår framtid...och hur tänkte jag då? Det behövs en by för att fostra ett barn. Visst är det så att vi fostrar våra barn, andras barn, ja...alla ungar vi möter. Genom vårt bemötande blir vi en del av deras tankar, på gott och ont. Vilka tankar vill jag att de barn jag möter ska bära med sig genom livet? Att jag bryr mig om, att jag är nyfiken på vem dom är, att jag är intresserad av deras tankar och idéer. Kan dom lära mig nåt om det vi kallar livet? Självklart. Det jag dom senaste dagarna funderat över är hur resten av det samhälle jag lever i tänkte. Hur tänkte man när man lämnade unga vuxna ensamma i en sån utsatt situation? Hur tänkte man när man lämnade den som bad om hjälp att klara sig själv? Och hur tänker man idag? Vad tänker alla de ungdomar och unga vuxna som på något sätt berörs av det som hänt? Vilka tankar om oss vuxna, samhället, politiker, socialnämnder och ungdomsvård bär dom med sig? Vad tänker den som möter mig? Är jag att lita på i de samhällsrum där jag rör mig? Är du att lita på? Kommer någon att lyssna på barnens behov? Kommer barnet att bli tagen på allvar? Jag kan inte glädjas åt den nya stadskärnan, arenor och hästkliniker när jag hör hur socialnämnden behöver dra åt svångremmen. Visserligen har jag fått berättat för mig att jag inte förstår skillnaderna riktigt, och det är helt sant. Jag fattar verkligen inte hur vi kan snåla på det käraste vi har, barnen. Jag fattar verkligen inte varför ekonomer inte investerar i vår framtid, de som ska ta över efter oss, våra barn. Det gör inget att jag är för dum för att förstå. Det som betyder nåt är blickar som möts i samförstånd, ett flyktigt leende, en visslande melodi, ett klingande skratt, ett bubbligt babbligt samtal. Det viktigaste är hur jag i mitt bemötande av varje unge kan förmedla att just du är viktig, just nu, den här stunden som vi möts. Om vi alla gjorde så mot våra barn, andras barn och ja, alla ungar vi möter...är det då dom tankar dom kommer att bära med sig genom det vi kallar livet?