Sitter och lyssnar på Brand new flavour och Bygonez. Fasen, är det killen som gömde blockflöjten i trean och vägrade stå i luciatåget. Killen som hade IG i engelska och musik! Kan vi verkligen ha talat om samma unge!?

Eller den andra som hade VG i hemkunskap för att han jobbade så bra ihop med Emma...synd att det inte fanns nån Emma i klassen. Samma kille hade IG i bild, trots det har läraren sparat en teckning... den är åtta år gammal nu.
Hur var det med den som fick MVG i samhällskunskap utan att ha valt ämnet!? Duktigt, eller...
Vad säger ni om hon som slogs, verbalt, för demokrati och rättvisa... som vågade gå sin egen väg och som tordes stå upp för det hon trodde på. Som ständigt fick gliringar och skäll av de vuxna för att hon var obekväm. Jag vet att de vuxna visste att hon hade rätt.

Jag minns ett utvecklingssamtal där lärarna sa: Varför sitta i en folkvagn när man kan sitta i en Porce. Dom syftade på att plugga de"viktiga ämnena"!?! Ingen av dom satt i en Porce förövrigt.

Varför är vuxenvärlden så rädda för att låta ungdomen välja sina egna vägar? Vad får oss att tro att vi vet bättre? Och jag undrar... gör vi det? När skrämdes vi till tystnad och att följa med strömmen?

Om teknik är det vi brinner för, fortsätt få saker och ting att hänga ihop.

Om musik är det vi brinner för, fortsätt spela och sjunga.

Om teckning och animation är det vi brinner för, teckna vidare.

Om rättvisa och solidaritet är vår tro, kämpa för de som inte kan göra sin röst hörd.

Tänk att det i varje unge finns en kraft och en tro, och tänk om vi vuxna kunde hålla fingrarna borta från den.
Vad är självkänsla? En vetskap om att jag duger, trots mina fel och brister, eller kanske just för dom.
Vad är självförtroende? En tro på min förmåga. Att våga misslyckas och försöka igen.
Vad är ansvar? Att ta konsekvenserna för mina val i livet.
Vad är MOD? Ja, alla de andra grundläggande egenskaperna är beroende av modet. Hjärtat i människors potential.
Nog har vi väl hört: Följ ditt hjärta, men vi är nog ganska många som inte ens hittar igen det. Någonstans efter vägen tappade vi bort vår inre röst. Är det sorgen och saknaden efter det som får oss att försöka vilseleda våra unga... eller saknade vi helt enkelt mod?
Våga stanna upp och lyssna, våga tro på det du ser, våga lita på din egen inre röst och låt för guds skull ungarna lyssna på sin.
Kanske får du uppleva samma förundran som jag. Jag har privilegiet att umgås med dessa underbara varelser jag kallar ungar. Några egna, men flertalet andra som passerat dessa dörrar ... och alla hade dom en tro.