Morfar

Jag har en pappa. En helt underbar människa. Han är 71 år, fast det tror jag inte att han vet om. Han pratar både svenska och finska, bor mitt i ingenting med sina två hundar, kör skoter som om han knyckt den, hör dåligt, har världens bästa humor och är alltid glad.

En dag hos morfar, Adam 5 år

Morfar står och steker älgkött och magaroner ( han kan inte säga maKaroner ). Vi hör ett dunkande som kommer från vindstrappan. DUNK... DUNK... DUNK...

Ingen reaktion från morfar. Gossen uppenbarar sig i dörren med ÄLGBÖSSAN ( inget slutsteg i naturligtvis, men ändå...) Morfar ger honom en hastig blick innan han återgår till sitt älgkött.

- Jasså, ska du börja jaga älg med morfar?
- Jaa, säger gossen.
- Jaha, orkar du bära upp den igen då?
- Jaa, svarar gossen... DUNK... DUNK... DUNK...
- Han är stark, konstaterar morfar.

Hos morfar får man svära så mycket man vill. Han svär själv värre än värst, och plockar fram skotern om man vill leka med den fast det är sommar... och han smäller korten i bordet när han spelar poker.
Han hjälper dom som får stopp på bilarna efter E 10: an och han bjuder på kaffe med dopp. Han tar dagen som den kommer och är inte sen att ställa upp på skidtävling eller pimpeltävling i byarna omkring. Att sticka iväg och äta palt i nån skogskoja nån mil bort är inget hinder... eller att cykla med hundarna nån mil innan nån annan klivit upp... Men han trivs hemikring och vill inte gärna åka bort.

Jag bjöd honom på bröllop. Två veckor senare ringde han.

- Vem är det som ska gifta sig?
- Jag!
-Men du har ju redan gift dig, jag har ju varit på bröllop.
- Jag vet, men nu gör vi det igen.
- Var det den artonde?
- Nej, den fjortonde.
- Jaha, men jag börja tänka att om det var flickan som sku gifta sig... jasså, är det du... nå, då ids jag då inte komma...

Tja, sån är han, men man blir aldrig arg. Det går liksom inte... förresten tror jag inte han skulle bry sig. Han bara är sån... min underbara pappa.

Det hände en insident på skolan för ett tag sen. Gossen fick inte mycket gjort på matten och bestämde sig för att gå på toa. Det fick han inte för fröken. En stund senare ville en av flickorna gå på toa, det fick hon... och gossen ifrågasätter varför. Därför att hon har räknat och det har inte du, blev svaret.
Gossen summerar således sarkastiskt:
Flickor har mer rätt att vara pinknödiga.
När man räknar blir man mer pinknödig.
Den som inte räknar kan inte bli pinknödig.
När gossen säger att han är pinknödig ljuger han.
Mamma summerar:
Vissa är helt enkelt dumma i huvudet. Javisst, jag vet att jag inte får säga så, och jag gör det inte så han hör. Men efter alla dessa år på dagis och skola så slinter det ibland.

Det känns ibland, rätt ofta faktiskt, som om skolan utövar någon slags maktkamp. Vi eller dom. Man talar om solidaritet och demokrati, och den fungerar ypperligt så länge jag och gossen inte ifrågasätter utan gör som dom säger och tror på det dom gör. För mig, ursäkta men... låter det mer som diktatur.
Jag menar INTE medveten diktatur, utan en rädsla för att förlora kontrollen. Därför har man regler på sånt som inte borde vara regler på. Därför sätter man gränser utan att tala om varför eller så är "varför" så dumt att man inte kan ta det på allvar, inte i vuxenvärlden i alla fall. Tyvärr kan inte våra barn ifrågasätta dessa beslut utan att kallas obstinata. Jag är fröken och jag bestämmer.
Denna lärare är förvånad över att gossen inte är så förtjust i henne! Hon vill att han ska gilla henne, men har själv skapat en misstro. Hon vill att han ska jobba på hennes lektioner och blir besviken över att han jobbar bättre med en annan lärare eller hemma. Hon tar det som ett personligt misslyckande, vilket det på sätt och vis också är, men det blir knappast bättre att straffa honom med indragna toalettbesök. Att bygga upp ett förtroende och en tillit kanske är på tapeten.

Okay, jag vet vad ni tänker. Barn ljuger om att de behöver gå på toa. Barn går på toa för att slippa lektionerna. Hur skulle det se ut om alla sprang på toa när dom ville. Tja, risken finns att de skulle jobba bättre om de inte var pinknödiga. Jag har hört det förr. Dessa argument är nog det vanligaste som finns.

Vi tar det första... barn lever om i korridorerna. Då är regeln: inget bus i korridoren. Skulle något barn glömma det kan man påminna nästa gång... kommer du ihåg vad du glömde sist. Får man rätt svar säger man: Bra att du kommer ihåg. Den här gången tror jag du fixar det, toppen!
Om det är ett barn som tar lång tid på sig så är jag säker på att det finns en bra förklaring, i annat fall så får man den så småningom. De flesta klasser har veckans mål, det man inte hinner får man helt enkelt ta hem, hur svårt kan det vara?

Men hur många chanser får man då? Ett av mina barn svarade en gång... så många man behöver. Tänk att kunna leva i den tron, att man kommer att lyckas... nån gång.

Barn ljuger för att slippa... Ja, tänk... det gör vuxna också. Dom är till och med bättre på att frisera sanningen än vad barnen är, även i skolan. Barn kommer med bortförklaringar Hmm... men de bästa eller ska jag säga värsta har jag nog hört från vuxna som inte vill eller orkar ta ansvar. När saker och ting inte fungerar i skolan så är det fel på barnen eller föräldrarna.
Man vill att barnen ska ta ansvar och se sin del i konflikter. Det är viktigt att lära sig, men under de senaste 26 åren som förälder till egna och andras barn har jag aldrig hört någon vuxen inom skolan ta del av ansvaret.
En vuxen i skolan "skriker". Nej då, säger lärarna... han höjer bara rösten, man måste ju det. En lärare kallade mitt barn "dumskalle"... förklaringen var att hon kallade sina barn dumskalle ibland. Tja, vad säger man... Grattis!

Kanske tycker många att jag går hårt åt mot lärarkåren... det gör jag, men också mot arbetsledning och de politiker som inte heller inte vill ta ansvar. Kanske tycker många att jag är orättvis... och det är jag, men det är inte en bråkdel av den orättvisa många av våra barn och ungdomar upplever idag. Kanske tycker man att jag försvarar "hopplösa" föräldrar, och det gör jag, eftersom det finns en hel hop rektorer och lärare som anser att jag är en av dom.

Men det är inte personer jag vill komma åt... det är relationer... och att se vår egen del i de relationer vi faktiskt har. Jag kan inte förstå när någon vuxen anser att det är mitt ansvar att fixa en relation som tillhör två andra personer. Och det blir ännu mer absurt när man bestämt sig för att det bara är den ene som gör fel, hela tiden. Man ser inte sig själv... eller vill inte se.

Vad spelar det för roll vad du säger, när dina ord inte stämmer överense med ditt tonläge eller ditt kroppsspråk... och tro mig, du är avslöjad långt före du fattat det själv.
Men vad gör man då när man har en människa, stor eller liten, framför sig. En som man känner irritation eller hopplöshet inför.
Inom varje människa finns ett guldkorn. Ge dig fasen på att hitta det. Det spelar ingen roll hur länge det tar, och det spelar ingen roll om du hittar det du söker eller inte. Men så länge du letar så kommer ditt kroppsspråk att slappna av, du kommer att bli öppnare och ditt tonläge mildare.
... och innan du vet ordet av, så har du det i din hand.

Adam berättar om gympan. ( 7 år )

Vi skulle läsa lappar på gympan och göra saker, och då ville Fabbe och jag göra samma sak så vi tog samma lapp efter varann. Men så, när Lena kom på det, så fick vi inte göra samma sak... och då, när det blev förstoppning hos Lena... så gick vi till Hasse.