Morfar

Jag har en pappa. En helt underbar människa. Han är 71 år, fast det tror jag inte att han vet om. Han pratar både svenska och finska, bor mitt i ingenting med sina två hundar, kör skoter som om han knyckt den, hör dåligt, har världens bästa humor och är alltid glad.

En dag hos morfar, Adam 5 år

Morfar står och steker älgkött och magaroner ( han kan inte säga maKaroner ). Vi hör ett dunkande som kommer från vindstrappan. DUNK... DUNK... DUNK...

Ingen reaktion från morfar. Gossen uppenbarar sig i dörren med ÄLGBÖSSAN ( inget slutsteg i naturligtvis, men ändå...) Morfar ger honom en hastig blick innan han återgår till sitt älgkött.

- Jasså, ska du börja jaga älg med morfar?
- Jaa, säger gossen.
- Jaha, orkar du bära upp den igen då?
- Jaa, svarar gossen... DUNK... DUNK... DUNK...
- Han är stark, konstaterar morfar.

Hos morfar får man svära så mycket man vill. Han svär själv värre än värst, och plockar fram skotern om man vill leka med den fast det är sommar... och han smäller korten i bordet när han spelar poker.
Han hjälper dom som får stopp på bilarna efter E 10: an och han bjuder på kaffe med dopp. Han tar dagen som den kommer och är inte sen att ställa upp på skidtävling eller pimpeltävling i byarna omkring. Att sticka iväg och äta palt i nån skogskoja nån mil bort är inget hinder... eller att cykla med hundarna nån mil innan nån annan klivit upp... Men han trivs hemikring och vill inte gärna åka bort.

Jag bjöd honom på bröllop. Två veckor senare ringde han.

- Vem är det som ska gifta sig?
- Jag!
-Men du har ju redan gift dig, jag har ju varit på bröllop.
- Jag vet, men nu gör vi det igen.
- Var det den artonde?
- Nej, den fjortonde.
- Jaha, men jag börja tänka att om det var flickan som sku gifta sig... jasså, är det du... nå, då ids jag då inte komma...

Tja, sån är han, men man blir aldrig arg. Det går liksom inte... förresten tror jag inte han skulle bry sig. Han bara är sån... min underbara pappa.