Facebook

Vad är facebook? Facebook är en sida som flera stycken bjudit in mig till och som är sååååå bra. Alltså accepterade jag inbjudningarna från mina vänner... och gissa vad som händer då... Jo, då kommer det en massa bilder på folk, kända och okända som vill bli mina vänner, hmmmm... jag undrar vad dom är ute efter? Lisa Pirelli, eller vad hon nu heter... vad vill hon mig? Jag har ju sett henne på tv och så, men hon har väl för fasen aldrig sett mig... eller? Nu säger Jörgen att hon inte heter Lisa, men det skiter väl jag i för jag heter ju inte Brido heller.
Nå väl, jag får se hur jag gör. Det finns nå rutor och sånt som man kan skriva en massa om sig själv också, och sätta ut bilder osv. men man vill ju inte skrämma bort folk mesamma heller, så det har jag inte gjort.
En annan sak som är underlig är att det kan komma ett meddelande från någon som vill bli min vän, sen vet inte den personen att den har frågat mig om jag vill bli deras vän, och då undrar jag vem det är som hittar på alla som ska bli allas vänner... det tycker jag är skumt.
Sen finns en massa konstiga rutor och pluttar och tester och folk har bytt ut sitt namn till tant namn och dom städar och det snöar och jag vet inte om dom vill att jag ska känna att jag är en tant, börja städa eller skotta den förbannade snön.

Grejen är att facebook nog inte är för mig, jag får nog hålla mig till att blogga. Då vet jag åtminstone vad jag håller på med.

Joakim fixar klockan, Tackar hjärtligt.. (test)

Återbesök hos den ömma fadern. Då menar jag öm i ordets rätta bemärkelse. Dom har fått operera ännu en gång. Trots det har han en enastående tolerans. Hans humor är inte sen den heller. När dom skulle köra ner honom till röntgen var det kallt i korridorerna och pappan säger: - Ja, nog är det illa ställt med gubben när dom ska köra ner honom i kylrummet.

Nåväl, han är på bättrings vägen och det var skönt att se honom relativt nöjd när jag åkte. Det blir ju inte så ofta när man jobbar och det är 35 mil till sjukan.

Hur som helst så hade jag min älskade dotter med. Det är så skönt att ha nån att prata med, att fundera med och framför allt att... shoppa med. Jag är sån där som tycker det är jobbigt. Var ska man parkera, finns det platser, hittar vi till stan... bla, bla, bla.

Vi gjorde så här: Vi letade oss fram till turistbyrån, tog en karta och bad att få alla gallerior utmarkerade. Det gick bara fint det. Sen shoppade vi en dag, sen skulle vi inte shoppa mer, fast morfarn ( pappa ) behövde ju ett stycke strumpor eller två och då tänkte vi att vi behöver ju bara köpa det. Bäst vi gick omkring där och bara behövde några strumpor, så insåg vi att vi ju behövde några tröjor, några byxor, nått par kalsonger åt lillebror, en vinterjacka, en huvjacka, vantar, skor... fyra par, pyjamasbyxor och en skjorta. Tänk att vi tidigare hade glömt bort det... tja, och ryggsäcken förstås... och vattenflaskan... jag glömde tjocktröjan till älsklingen. Det är fasligt så man kan glömma bort vad man behöver. Men ett par tusenlappar senare hade vi i alla fall lyckats komma ihåg allt som rymdes i bilen.

Resan hem gick i rekordfart. Vi lyssnade på en bok och tiden och milen bara flög iväg. Det var nästan så man ville sakta farten för att hinna lyssna en stund till.

Tur i oturen att pappan opererades i en stad som har så många saker jag inte visste jag behövde.