När får man ge igen egentligen...?

Jag har en kille, en underfundig krabat med många tankar om livets allvar och vad som är rätt och fel. Killen har humor, använder gärna sarkasmer... men bara i vänligt syfte. Han är kul helt enkelt.

Ikväll handlade tankarna om livets allvar.

Igår var det en kille som hoppade på honom. Killen är en årskurs äldre. Min kille som är både stor och stark brukar inte backa för nåt. Han börjar inte bråka, men backar inte heller när han fått nog.
Igår hade grabben alltså hoppat på min kille, som tryckte ned honom i backen och sa åt honom att det var nog. Nu lägger vi av. Min kille vänder sig och går... då hoppar den andra grabben på honom bakifrån. Min kille trycker ner honom igen, säger ifrån och går. Då ropar den andre att han är feg och slänger en isklimp på honom. Min kille vänder sig om och säger jag är inte feg men jag tänker inte slåss. Då slår den andre honom i ansiktet.
En av kompisarna tycker att min kille ska ge igen... och tjejerna börjar skrika.... slaggis, slaggis, slaggis...

Min kille vänder sig om och går.

Jag är stolt över honom. När barn retats eller sagt dumma saker tidigare har han haft svårt att låta bli att ge igen. När man har ADHD handlar man på impuls och tänker efteråt.
Idag känner jag tacksamhet över att medicinerna ger honom en chans att hinna tänka till före. (Även om jag har haft förståelse för hans ilska tidigare när andra barn är dumma.)

Nåväl, kvällens tankar handlade om gårdagens trubbel.

Vet du mamma, jag känner en konstig känsla i magen. Jag har aldrig haft den förut. Jag brukar aldrig vara rädd för nån, men Filip är jag orolig för... Jag tror inte han vet när det är nog. Om han skulle få ner mig... det får han ju inte... men om, då tror jag att han skulle kunna strypa mig.
Ja, jag har ju blivit strypt förut, men det var ju bara min kusin. Han slutade inte fast jag sa att jag inte kunde andas, men han var ju ingen konst att slänga i backen... och ja, Linus som skulle skära mig i strimlor med den trasiga flaskan... men han blir ju rädd bara man tar ett steg mot honom.

Men mamma, om dom vill ha ihjäl mig... jag menar om dom lyckas strypa mig... nog får jag väl ge igen då?

Hundar och ungar och hemgjort äppelvin...

Det fanns en sång som min mamma brukade sjunga som gick så. Jag struntar i äppelvinet men hundar och ungar det har jag... och katter... och råtta... och sköldpadda... och fiskar...

Det som slog mig ikväll var att jag precis badat vår nykomling, Cooper. En tibbetansk terrier som skäller så fort han tror det kommer nån, som dunsar ner i vår säng utan att ha en tanke på att den skulle kunna vara till för enbart husfolket, som är tovig så det känns som om jag inte gör annat än trasslar ut tovor... och som hoppar och studsar... men som trots allt är helt underbar.

... och kanske är det just det, dom toviga, tilltufsade och smått ohyfsade som jag inte kan låta bli att tycka om. Kanske är det fashinationen över deras sätt att inte vara på det sätt som förväntas.
Kanske är det utmaningen i att lära sig förstå... att komma underfund med hur dom fungerar...

Hur som helst, en kär vän till mig sa att det var nyttigt att vara onormal... rent sunt faktiskt. Fast hemma hos mig, i ett gytter av egensinniga, fantastiska ungar och djur kan jag inte låta bli att fundera över den harmoni som ändå råder, kärleken till det annorlunda, och förmågan att stå fast vid den man är och rätten att få vara det, kreativiteten som sprudlar... är inte det lyckan... är inte det att vara sann mot sig själv...? och om det är det ... varför i helsike vill nån då vara normal???