Hundar och ungar och hemgjort äppelvin...

Det fanns en sång som min mamma brukade sjunga som gick så. Jag struntar i äppelvinet men hundar och ungar det har jag... och katter... och råtta... och sköldpadda... och fiskar...

Det som slog mig ikväll var att jag precis badat vår nykomling, Cooper. En tibbetansk terrier som skäller så fort han tror det kommer nån, som dunsar ner i vår säng utan att ha en tanke på att den skulle kunna vara till för enbart husfolket, som är tovig så det känns som om jag inte gör annat än trasslar ut tovor... och som hoppar och studsar... men som trots allt är helt underbar.

... och kanske är det just det, dom toviga, tilltufsade och smått ohyfsade som jag inte kan låta bli att tycka om. Kanske är det fashinationen över deras sätt att inte vara på det sätt som förväntas.
Kanske är det utmaningen i att lära sig förstå... att komma underfund med hur dom fungerar...

Hur som helst, en kär vän till mig sa att det var nyttigt att vara onormal... rent sunt faktiskt. Fast hemma hos mig, i ett gytter av egensinniga, fantastiska ungar och djur kan jag inte låta bli att fundera över den harmoni som ändå råder, kärleken till det annorlunda, och förmågan att stå fast vid den man är och rätten att få vara det, kreativiteten som sprudlar... är inte det lyckan... är inte det att vara sann mot sig själv...? och om det är det ... varför i helsike vill nån då vara normal???