Ut och lek i friska luften

Gå ut och lek, säger jag.
Ja,ja.. säger gossen... ska bara bygga färdigt det här.
Kom ut, säger jag någon timme senare. Klä på dig nu. Solen skiner och det är så härligt ute.
Ja,ja... säger gossen... ska bara se färdigt den här filmen.
Jag går in efter ett tag och lyssnar på en ljudbok... och slumrar till en stund.

När jag vaknar till hör jag springande steg runt stugan. En röst som mumlar nåt ohörbart på engelska och pistolskott. Ja, ni vet såna där dova... som låter som alldeles på riktigt men som gossen lärt sig göra med munnen.
Jag går ut på altanen. När jag ser honom säger jag...
Men snälla vän, gå in och klä dig, du kan ju inte springa omkring i pyjamas.
Ja,ja... säger gossen... vänta, och så slinker han runt hörnet i sin gula flanell pyjamas med rosa rosenknoppar skjutande nån rysk spion tror jag, för jag hör tydligt dom ryska svordomarna.

Plötsligt inser jag hur otroligt korkad jag är. Barnet har fullt upp med att rensa upp i den undre världen. Han springer omkring här ute med draget vapen. Leken är i full gång, fantasin sprudlar för fullt...

Vad fasen spelar det för roll om den utförs i en gul flanell pyjamas med rosa rosenknoppar...

Vi bygger en segelbåt

Det gäller ju förstås att ha dom rätta grejorna. Men om man har ett stycke segel och ett stycke båt, så borde det rimligvis bli en segelbåt.
Alltså tar man seglet från vindsurfingbrädan, gillrar fast den på bästa sätt i roddbåten. Ja, man tar naturligtvis också med sig årorna... för säkerhets skull.

Två unga herrar viker sig av skratt medan dom försöker få det vingliga ekipaget ut på sjön. Seglets mast vajar betänkligt trots starka armar som försöker hålla det någorlunda rakt och samtidigt fånga upp vinden. De andra paret starka armar ror frenetiskt för att komma ut en bit på sjön... tja, det kan gå...

Själv står jag på stranden, förundrad över vart dom får allt ifrån och jag ler för mig själv.

Helvete! Svordomen rullar över sjön. Seglet har vält åt ena sidan och dom två unga herrarna skrattar så dom kiknar där dom hänger över ena båtkanten på den roddbåt som nu lutar betänkligt och som ser ut att välta när som helst. Med seglet i släptåg ser jag hur dom stakar sig med en åra mot närmsta brygga. En av de unga herrarna springer hem efter ett längre rep... man har tappat ena årtullen hör jag i förbifarten.

Sen drar han båt, segel och en halvliggande skrattande storebror där han går tillbaka längs stranden. Innovatörer i vardagsmekanik... Kommer dom en dag att tappa nyfikenheten och lekfullheten?
- Vi måste bygga nåt som håller still foten på seglet, säger den ene.
- Jaa, det kan gå... får han till svar :)

Tidsresan

Sitter i "stormens öga". Ja, idag är det så bokstavligen. Sommarstugans skyddande väggar på altanen ger mig lä för den vind som drar över sjön och får buskarnas grenar att böja sig rejält när vinden når land. Framför mig har jag sjön, men eftersom vinden kommer från väster drar den förbi mig där jag sitter. Sjöns is glänser i vårsolen och det glittrar där jag här och var ser öppet vatten. Några meter från stugan hör jag porlet från den vårbäck snösmältningen skapat och jag njuter av suset i träden och fåglarnas kvitter.

Alldeles som jag sitter där rör sig något en halv meter från mina fötter. Först tror jag det är ett gammalt höstlöv som dansar i vinden, men till min förvåning är det en liten skogsmus. Jag skyndar att röra lite på fötterna så den ska kila iväg innan hundarna får syn på den, och snabbt försvinner den in under trälåren på altanen. Jag ler för mig själv. En av hundarna ligger på gården och spanar ut över ängarna och den andra har somnat i vårsolen på trappan. Ingen av dom såg den lilla skogsmusen och jag drar en suck av lättnad.

Här finns bara naturens ljud och jag önskar ibland att man kunde ha det så här alltid. Visst är jag imponerad av det samhälle fyllt av teknikens under som jag lever i. Visst använder jag dessa underverk varje dag och visst har det blivit en del av min vardag. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig så lyckligt lottad som äger möjligheten att ha dessa kontraster. Att inom loppet av tjugo minuter kunna göra en tidsresa till en vardag utan elektrisk ström och rinnande vatten. Där du vaknar när det ljusnar och tröttheten smyger sig på om kvällarna. Oljelampor och stearinljus erbjuder inte den typ av belysning som lurar kroppen att tro att dagen inte är slut. Värmen från kaminen, sprakandet från brasan och lågornas dans får den kropp som varit ute hela dagen att slappna av och komma till ro.

... och det spelar ingen roll vad som händer där ute i det verkliga livet. Det får storma... ja, jag tror att jag till och med står ut med orkaner... för jag äger möjligheten att resa i tiden.

Tusen tankar

I min strävan att göra det bästa med det jag har och det jag kan söker jag ständiga infallsvinklar, nya problemlösningar och försöker se verkligheten så realistiskt jag kan.I min strävan att lyfta de problem som inte är synliga, som medvetet osynliggörs... är den kampen inte helt enkel.

Fortsätt slåss för alla barnen säger någon, håll dina föredrag säger nån annan, skriv en bok säger en tredje... och jag står på barrikaderna, jag håller föredrag som trampar "vän av ordning" på tårna och jag skriver så pennan glöder... Och när jag nästan är på väg att ge upp, när allt känns så överväldigande och stort, så får jag ett brev av en av de ungdomar som bott i huset en kortare period en sommar.

Hon beskriver hur de dagarna förändrat hennes liv, hur hennes självkänsla och självförtroende ökade och att jag fått vara en viktig del i den förändringen, för tio år sen... Då, när jag behövde det som bäst... kom bekräftelsen på att vi alla kan vara just den pusselbit någon saknar i sitt liv just då. Jag fick vara den som gick bredvid henne på den väg vi kallar livet, jag fick dela hennes tankar precis som hon fick ta del av mina... och hon blev min pusselbit som jag behövde just nu.

Älskade alla barn, mina egna och alla ni som kommit och gått i huset, tack för allt.