I min strävan att göra det bästa med det jag har och det jag kan söker jag ständiga infallsvinklar, nya problemlösningar och försöker se verkligheten så realistiskt jag kan.I min strävan att lyfta de problem som inte är synliga, som medvetet osynliggörs... är den kampen inte helt enkel.
Fortsätt slåss för alla barnen säger någon, håll dina föredrag säger nån annan, skriv en bok säger en tredje... och jag står på barrikaderna, jag håller föredrag som trampar "vän av ordning" på tårna och jag skriver så pennan glöder... Och när jag nästan är på väg att ge upp, när allt känns så överväldigande och stort, så får jag ett brev av en av de ungdomar som bott i huset en kortare period en sommar.
Hon beskriver hur de dagarna förändrat hennes liv, hur hennes självkänsla och självförtroende ökade och att jag fått vara en viktig del i den förändringen, för tio år sen... Då, när jag behövde det som bäst... kom bekräftelsen på att vi alla kan vara just den pusselbit någon saknar i sitt liv just då. Jag fick vara den som gick bredvid henne på den väg vi kallar livet, jag fick dela hennes tankar precis som hon fick ta del av mina... och hon blev min pusselbit som jag behövde just nu.
Älskade alla barn, mina egna och alla ni som kommit och gått i huset, tack för allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fint skrivet, så där är det ju med livet ibland. Vad roligt att flickan hörde av sig!
SvaraRadera