Kommer hem efter ett kvällsskift. Timman är ganska sen och jag ställer in gossens cykel i garaget. Till min förvåning är däcken alldeles leriga... ja, till och med ramen har lerstänk. Kan det va möjligt?
När jag kommer in möts jag av en unge med ett leende från öra till öra. Du, jag såg att din cykel var lerig, säger jag.
Jaa, vet du... jag har cyklat i en jättebrant backe som var full av lera och cykeln gled och jag sladdade. Ja, jag glömde cykelhjälmen... jag vet att det inte var så bra, men vet du... jag var tvungen att ha kepsen så här för det bara stänkte... och jag har duschat när jag kom hem för jag var alldeles lerig i håret och ansiktet.
Förresten, kom ska du få se mina kläder... dom är helt leriga. Jag satte dom inte i tvättmaskinen för jag ville visa dom och om jag bara berättat så hade du aldrig trott mig. Nu har jag blivit våghalsig.
Inte så våghalsig så du glömmer cykelhjälmen väl?
Nej, jag lovar... men i morgon ska jag dit igen.
Vi tittar på dom leriga kläderna, alla stänk på byxor och t-shirtens rygg... den är riktigt lerig kan jag lova. Så plockar vi fram morgondagens kläder och njuter av stunden för det syns hur riktigt roligt han har haft i sin nya våghalsighet.
Nu ser din cykel ut som en riktig pojkcykel, en crosscykel nästan. Jag trodde nästan inte det var sant när jag såg hur lerig den var, säger jag.
Ja, visst är det underbart, säger gossen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar