Den senaste tiden har jag hamnat i diskussioner om att vara, bli eller känna sig gammal.

Diskusionerna har kunnat handla om svindyra antirynkkrämer till Marabous utslätande effekt. Hörde om en artikel som talade om att kvinnor med några kilos övervikt i medelåldern tänkte bättre, var mer stresståliga och kunde hålla fler bollar i luften. "Så ät kära systrar, ät"

Problemet för mig är egentligen garderoben. Det blir tunnt i hyllorna... det har jag löst genom att spara kläder jag inte kan ha... tja, man vet ju aldrig... Det sorgliga är att jag hinner glömma bort det, alltså tror jag att jag har så där mycket kläder... tills jag provar dom!

När jag säger till min man: - Men alltså, nu kan jag inte ha dom här byxorna heller... jag har ju blivit tjock! Då ler han och säger: -Jaa, men du är slät.

Jag älskar att bli gammal, eller ska man säga... jag älskar att bli äldre. Lugnet, tryggheten och friheten att vara den man är. Ibland undrar jag om rädslan att bli gammal bottnar i en rädsla att inte hinna göra det man ville göra eller ånger över alla gånger man inte tog steget... rakt ut i det okända.
Kanske är man rädd för att tiden rinner ifrån en eller att man inte duger om man har grå hårstrån, rynkor eller kroppens förändring när tyngdlagen börjar ta ut sin rätt.
Det lustiga är att när jag passerar en spegel så kan jag bli tvungen att backa tillbaka... Vem fan var det där... oj, visst ja, det var ju jag. Men jag gillar mig själv och mitt nya jag, även om jag glömmer bort hur det var jag såg ut. ( Skulle ev. kunna bero på åldern? ) Jag tycker det är fint med de grå stråna, med ålderns rätt, liksom. En slags pondus.
Sen tycker jag att omvärlden lyssnar bättre, tar en mer på allvar... och jag är säker på att det har med de grå stråna och rynkorna att göra.

En annan lustig grej är att jag ofta säger: -Jag som är gammal eller jag är för gammal... och jag får säga det. Jag får använda tantkläder, ni vet dom där bekväma. Brallor med resår i midjan, tunikor och sånt. Visserligen är jag jeansmänniska... men jag får om jag vill. Tanken på att jag snart är femtio tycker jag är svindlande.
Hur många gånger har man inte tänkt... undrar hur det blir när ungarna är stora? När jag blir gammal, och nu börjar det liksom... det är hur spännande som helst. Fyra är redan vuxna, men jag har en kille på nio år också. Jag har en liten bok där jag skriver upp saker han säger som jag vill komma ihåg och jag har fått lov av honom att dela med mig till er.

Adam citat ( 7år )

Adam: - Mamma, dina naglar är lite längre.
Mamma: - Tycker du jag ska klippa dom?
Adam: - Ja, långa naglar och strumpbyxor är inte din stil... du är för gammal.

I dag pratade jag med två tjejer. Två systrar som borde vara allt för varandra. Det var sorgligt att höra att dom inte var det.
Båda var besvikna. Den ena för att hon ansåg att den andre inte tog hänsyn till hennes behov av att vara ifred, slippa tjat och att någon "lägger sig i" hennes liv.
Den andre var besviken över att hennes behov av att finnas till hands, hjälpa och ta hand om... inte uppskattades.

Båda två försöker vrida den jättelika verkligheten dit där dom tycker att den borde vara, ingen av dom verkar inse att det blir ett tröttsamt liv.

Jag önskade att jag kunde få dom att förstå att verkligheten bara är. Vi måste lära oss att leva i den. Vi kan inte förändra varken den verklighet vi lever i, eller andra människor. Men vi kan förändra oss själva och vårt sätt att se på den. Vi kan välja vem vi vill vara och hur vi vill leva. Vill vi leva i det förgångna eller i nuet? Vill vi vara lyckliga eller olyckliga?

Tänk om verkligheten är den scen där våra liv utspelar sig. Tänk om vi själva är vårt livs regissörer. Hur vill vi då att det ska se ut?
Tänk om lycka är ett val. Om det vi tänker om oss själva är det vi får... kan vi då välja det vi vill tänka?
Om verkligheten är som den är, kan vi välja vad vi vill tänka om den? Kan vi hitta vårt sätt att "flyta med", att acceptera andra och deras verklighet så som den är? Kan vi göra det utan att tumma på våra egna värderingar och vår integritet.

Kanske är det så att vi istället för att slösa tid på att försöka förändra världen, bara behöver ägna tid till att hitta oss själva.
Vilket slöseri om vi lever i tron att lycka är något som någon annan ska ge oss. Tänk om vi tror att det vi äger är det som gör oss lyckliga...
Måste vi då leva ett helt liv i rädsla för att förlora det?

Den ende du med säkerhet vet kommer att följa dig genom livet är du. Varför inte ägna tid till att göra dig själv lycklig?

Jag har en dotter, en helt underbar varelse.

Det jag beundrar hos henne är hennes starka vilja. Att vara den hon vill vara. Den ömhet och omtanke hon ger människor och djur. Hennes förmåga att lyssna av omgivningen och ta den svages parti.

Jag har en dotter, lika vild och galen som hon är vacker. En helt underbar varelse.

Jag tänker bli politiker. Jag vet att jag har sagt det förr, men det har kommit så mycket emellan. Men nu har jag bestämt mig.
Först ska jag gifta mig... ja, ja, ja... jag vet att jag har sagt det förr, men det kom lite emellan där också, men nu blir det av.

Undrar ni varför? Tja, gifter mig gör jag för att det är så fantastiskt roligt, och politiker tänker jag bli för att det känns som om jag vill slåss för alla orättvisor.
Jag vill vara en röst för alla dom som inte kan göra sin röst hörd, och för dom som inte vågar eller dom som man inte tar på allvar.

Tänk ändå så mycket spännande jag har framför mig. Livet är väl ändå helt fantastiskt.

Jag satt och tänkte på hur mycket jag gillar dom där busiga barnen, dom vilda... men glada barnen... dom vars skratt ekar mellan väggarna.
... och så tänkte jag på dom andra busiga barnen, som sorgsna, arga och sårade...

Tänk om dom var just så där busiga och glada... och så såg vi inte glädjen och humorn som lurade i mungipan.

Plötsligt slog det mig... tänk om vi i vår kamp att göra dom stilla och tysta... var just dom som sårade dom.