I dag pratade jag med två tjejer. Två systrar som borde vara allt för varandra. Det var sorgligt att höra att dom inte var det.
Båda var besvikna. Den ena för att hon ansåg att den andre inte tog hänsyn till hennes behov av att vara ifred, slippa tjat och att någon "lägger sig i" hennes liv.
Den andre var besviken över att hennes behov av att finnas till hands, hjälpa och ta hand om... inte uppskattades.

Båda två försöker vrida den jättelika verkligheten dit där dom tycker att den borde vara, ingen av dom verkar inse att det blir ett tröttsamt liv.

Jag önskade att jag kunde få dom att förstå att verkligheten bara är. Vi måste lära oss att leva i den. Vi kan inte förändra varken den verklighet vi lever i, eller andra människor. Men vi kan förändra oss själva och vårt sätt att se på den. Vi kan välja vem vi vill vara och hur vi vill leva. Vill vi leva i det förgångna eller i nuet? Vill vi vara lyckliga eller olyckliga?

Tänk om verkligheten är den scen där våra liv utspelar sig. Tänk om vi själva är vårt livs regissörer. Hur vill vi då att det ska se ut?
Tänk om lycka är ett val. Om det vi tänker om oss själva är det vi får... kan vi då välja det vi vill tänka?
Om verkligheten är som den är, kan vi välja vad vi vill tänka om den? Kan vi hitta vårt sätt att "flyta med", att acceptera andra och deras verklighet så som den är? Kan vi göra det utan att tumma på våra egna värderingar och vår integritet.

Kanske är det så att vi istället för att slösa tid på att försöka förändra världen, bara behöver ägna tid till att hitta oss själva.
Vilket slöseri om vi lever i tron att lycka är något som någon annan ska ge oss. Tänk om vi tror att det vi äger är det som gör oss lyckliga...
Måste vi då leva ett helt liv i rädsla för att förlora det?

Den ende du med säkerhet vet kommer att följa dig genom livet är du. Varför inte ägna tid till att göra dig själv lycklig?