Kommer stax

Mamma, ids du skjutsa hem mig frågar dotter. Om du ids kan du väl ta med påsen jag lämnade i bilen igår?
Javisst, svarar jag... kommer på en strax.

Du jag ska bara skjutsa dotter en sväng, kommer strax... ropar jag till maken när jag är på väg ut genom dörren. Men på vägen ut ser jag pantflaskorna, dom kan jag ju ta med mig och hur var det med pappersinsamlingen... Sagt och gjort, dessa tar jag med mig. På väg till bilen kommer jag på att det nog finns lite sopor i garaget också, jag tar dom också nu när jag ändå ska till återvinningsstationen, och passar på att fylla bilen. Nöjd över detta åker jag iväg. Halvvägs till Svartbyn inser jag att jag glömt påsen som låg lämnad i den andra bilen. Nåväl, den kan vi hämta på tillbaka vägen.

När kära dotter hoppar in i bilen talar jag om att jag måste lämna sopor, panta flaskor och att jag glömt hennes påse. Vi bestämmer oss för att lämna soporna först, hämta påsen sen och panta flaskorna eftersom hon ändå behöver handla. Soporna lämnas där dom ska och på vägen till den glömda påsen ringer hennes pojkvän... till mig :)
Faan, jag glömde mobilen hos honom! Jag skiter i att handla säger hon, det var bara nån mjölk och bananer ändå. Jag beställer en pizza till middag istället.
Men det kan du ta från mig så länge säger jag, för mina bananer börjar bli lite fula så dom behöver ätas upp. Sagt och gjort, dotter hämtar klädpåse från den andra bilen och springer in och hämtar mjölk och bananer.

På väg från den upphämtade mobilen kommer hon ihåg att hon behöver köpa snus också, det var ju därför hon skulle till affären. Vi bestämmer oss skrattande för att stanna till på Statoil för där är så lätt att springa in, och så hinner vi hämta pizzan innan den kallnar. Väl hemma tackar hon för skjutsen, kollar nycklar, mobil och tar med sig pizza och klädpåsen.

När jag parkerar på gården kommer jag ihåg all pant som inte blev pantad, ler och tänker att jag gör det en annan dag. Och precis som jag ska stänga bildörren ser jag en plastpåse med mjölk bakom förarstolen. När köpte jag mjölk? När jag inser att dottern glömt mjölken och bananerna startar skratt hysterin... Hoppar in i bilen, kör till andra sidan stan medan jag ringer till henne...

Vad gör du?
Sväljer sista bitarna pizza, vad tänkte du?
Tja, du vill inte ha din mjölk och dina bananer?
Faan, det glömde jag?

När jag kommer in säger maken. Du det är fasligt så långa straxar du har.

Ut och lek i friska luften

Gå ut och lek, säger jag.
Ja,ja.. säger gossen... ska bara bygga färdigt det här.
Kom ut, säger jag någon timme senare. Klä på dig nu. Solen skiner och det är så härligt ute.
Ja,ja... säger gossen... ska bara se färdigt den här filmen.
Jag går in efter ett tag och lyssnar på en ljudbok... och slumrar till en stund.

När jag vaknar till hör jag springande steg runt stugan. En röst som mumlar nåt ohörbart på engelska och pistolskott. Ja, ni vet såna där dova... som låter som alldeles på riktigt men som gossen lärt sig göra med munnen.
Jag går ut på altanen. När jag ser honom säger jag...
Men snälla vän, gå in och klä dig, du kan ju inte springa omkring i pyjamas.
Ja,ja... säger gossen... vänta, och så slinker han runt hörnet i sin gula flanell pyjamas med rosa rosenknoppar skjutande nån rysk spion tror jag, för jag hör tydligt dom ryska svordomarna.

Plötsligt inser jag hur otroligt korkad jag är. Barnet har fullt upp med att rensa upp i den undre världen. Han springer omkring här ute med draget vapen. Leken är i full gång, fantasin sprudlar för fullt...

Vad fasen spelar det för roll om den utförs i en gul flanell pyjamas med rosa rosenknoppar...

Vi bygger en segelbåt

Det gäller ju förstås att ha dom rätta grejorna. Men om man har ett stycke segel och ett stycke båt, så borde det rimligvis bli en segelbåt.
Alltså tar man seglet från vindsurfingbrädan, gillrar fast den på bästa sätt i roddbåten. Ja, man tar naturligtvis också med sig årorna... för säkerhets skull.

Två unga herrar viker sig av skratt medan dom försöker få det vingliga ekipaget ut på sjön. Seglets mast vajar betänkligt trots starka armar som försöker hålla det någorlunda rakt och samtidigt fånga upp vinden. De andra paret starka armar ror frenetiskt för att komma ut en bit på sjön... tja, det kan gå...

Själv står jag på stranden, förundrad över vart dom får allt ifrån och jag ler för mig själv.

Helvete! Svordomen rullar över sjön. Seglet har vält åt ena sidan och dom två unga herrarna skrattar så dom kiknar där dom hänger över ena båtkanten på den roddbåt som nu lutar betänkligt och som ser ut att välta när som helst. Med seglet i släptåg ser jag hur dom stakar sig med en åra mot närmsta brygga. En av de unga herrarna springer hem efter ett längre rep... man har tappat ena årtullen hör jag i förbifarten.

Sen drar han båt, segel och en halvliggande skrattande storebror där han går tillbaka längs stranden. Innovatörer i vardagsmekanik... Kommer dom en dag att tappa nyfikenheten och lekfullheten?
- Vi måste bygga nåt som håller still foten på seglet, säger den ene.
- Jaa, det kan gå... får han till svar :)

Tidsresan

Sitter i "stormens öga". Ja, idag är det så bokstavligen. Sommarstugans skyddande väggar på altanen ger mig lä för den vind som drar över sjön och får buskarnas grenar att böja sig rejält när vinden når land. Framför mig har jag sjön, men eftersom vinden kommer från väster drar den förbi mig där jag sitter. Sjöns is glänser i vårsolen och det glittrar där jag här och var ser öppet vatten. Några meter från stugan hör jag porlet från den vårbäck snösmältningen skapat och jag njuter av suset i träden och fåglarnas kvitter.

Alldeles som jag sitter där rör sig något en halv meter från mina fötter. Först tror jag det är ett gammalt höstlöv som dansar i vinden, men till min förvåning är det en liten skogsmus. Jag skyndar att röra lite på fötterna så den ska kila iväg innan hundarna får syn på den, och snabbt försvinner den in under trälåren på altanen. Jag ler för mig själv. En av hundarna ligger på gården och spanar ut över ängarna och den andra har somnat i vårsolen på trappan. Ingen av dom såg den lilla skogsmusen och jag drar en suck av lättnad.

Här finns bara naturens ljud och jag önskar ibland att man kunde ha det så här alltid. Visst är jag imponerad av det samhälle fyllt av teknikens under som jag lever i. Visst använder jag dessa underverk varje dag och visst har det blivit en del av min vardag. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig så lyckligt lottad som äger möjligheten att ha dessa kontraster. Att inom loppet av tjugo minuter kunna göra en tidsresa till en vardag utan elektrisk ström och rinnande vatten. Där du vaknar när det ljusnar och tröttheten smyger sig på om kvällarna. Oljelampor och stearinljus erbjuder inte den typ av belysning som lurar kroppen att tro att dagen inte är slut. Värmen från kaminen, sprakandet från brasan och lågornas dans får den kropp som varit ute hela dagen att slappna av och komma till ro.

... och det spelar ingen roll vad som händer där ute i det verkliga livet. Det får storma... ja, jag tror att jag till och med står ut med orkaner... för jag äger möjligheten att resa i tiden.

Tusen tankar

I min strävan att göra det bästa med det jag har och det jag kan söker jag ständiga infallsvinklar, nya problemlösningar och försöker se verkligheten så realistiskt jag kan.I min strävan att lyfta de problem som inte är synliga, som medvetet osynliggörs... är den kampen inte helt enkel.

Fortsätt slåss för alla barnen säger någon, håll dina föredrag säger nån annan, skriv en bok säger en tredje... och jag står på barrikaderna, jag håller föredrag som trampar "vän av ordning" på tårna och jag skriver så pennan glöder... Och när jag nästan är på väg att ge upp, när allt känns så överväldigande och stort, så får jag ett brev av en av de ungdomar som bott i huset en kortare period en sommar.

Hon beskriver hur de dagarna förändrat hennes liv, hur hennes självkänsla och självförtroende ökade och att jag fått vara en viktig del i den förändringen, för tio år sen... Då, när jag behövde det som bäst... kom bekräftelsen på att vi alla kan vara just den pusselbit någon saknar i sitt liv just då. Jag fick vara den som gick bredvid henne på den väg vi kallar livet, jag fick dela hennes tankar precis som hon fick ta del av mina... och hon blev min pusselbit som jag behövde just nu.

Älskade alla barn, mina egna och alla ni som kommit och gått i huset, tack för allt.

Tänk så långt det blivit mellan gångerna... nu blir det kanske skärpning, nja... Nåväl, för flera, flera år sedan sa jag att jag skulle bli politiker. Kanske ville jag det, men det var nog inget som jag riktigt trodde på själv. Ja, sa ungarna.. bli det.

För några månader slogs jag av tanken att det bästa sättet att göra sin röst hörd är att jobba politiskt. Att engagera sig, ifrågasätta, fundera ut lösningar... kanske jag skulle lära mig att skriva motioner... om allt möjligt som jag funderat på.

Gör det säger en kär vän... och jag gör det. Nu ska jag lära mig, nu ska jag ta reda på vad som försigår egentligen, nu vill jag slåss för alla dom som inte kan göra sin röst hörd... och för dom som inte vågar göra det.

När jag såg mitt namn på valsedlarna fick jag hjärtstillestånd, kluven mellan rädsla och glädje...
Tänk om jag säger fel saker... fast å andra sidan är det ju det jag vill... tala om vad jag tror på även om det är tvärs emot. Jag vill ju röra om i grytorna, jag vill ju veta varför saker är som dom är och om det måste vara så...

Kanske behöver jag skriva en lista på alla mina funderingar. Ja, ta det här med betygen... jag har barn som kan teckna och sjunga, några pratar flytande engelska... ändå lyckades dom få IG i både musik och bild, varken jag eller mina vänner kan förstå det. Jag har också haft barn som fått G i samma ämnen bara av att vara där. Vet då läraren egentligen vad han betygsätter eller vem??? Ett av mina barn fick VG i hemkunskap för att han jobbade så bra ihop med Emma. Gossen var nöjd... han hade nämligen ingen Emma i klassen och för övrigt hade han knappt varit där.
Jag har åtskilliga historier i det ämnet, men den springande punkten är... om vi nu jobbar så hårt för våra betyg, peppar våra ungar eftersom betyg är viktiga... hur ska vi kunna lita på att dom verkligen är rättvisa. Betyg är en svår fråga... jag vet inget bra sätt... men när det handlar om godtycke i vissa lägen så kan jag inte låta bli att bli förbannad.
När man tar död på glädjen i skapandet för våra barn eller inte lyckas ge rättvisa i det system som finns... då kan inte jag som vuxen tiga still ?

Men jag har också sett de lärare som lyckas plocka fram guldkornen i våra barn, de som vågar lyssna till oss föräldrar, de som vill veta mer men som inte får tiden att räcka till. Jag undrar varför inte de får mer tid till att förkovra sig... det är vår framtid de har i sina händer... våra barn.

Jag ser kvinnor i omsorgen som far illa. Rädda för att klaga, rädda för att inte få jobba.
År 2010 har vi inte kommit längre än att man hamnar utanför vikarie listan om man kritiserar arbetsmiljön, stressen och arbetsbördan. Nattdagis finns inte trots att det varit på tapeten, utan de som har släkt och vänner har chans att fixa det... men var är då den oberoende kvinnan?
Var är det fack som ska stå upp för mig... hur många gånger har jag inte hört det sägas? Facket sitter i knät på arbetsgivaren är inte heller nån ovanlighet. Men vad händer om man säger det?

Men tänk om jag faktiskt får vara med? Tänk om jag faktiskt blir politiker? Tänk om man inte får säga såna saker? Ja, jag måste nog skriva en lista på allt jag kommer på. Sen måste jag nog träna på allt jag vill säga, se till att jag kan tala på både in och ut andning... och skynda mig utav bara helsike innan dom slänger ut mig.

Om vi bara är dom vi är...

Om man gör sitt bästa, åtminstone försöker. Om dörren står öppen för den som behöver det... om man sträcker ut en hand de gånger det behövs... om man dukar sitt bord för den hungrige... och bäddar en säng till den trötte. Om man lyssnar till den som har bekymmer och hör det som sägs, men också förstår de gömda orden.

Om man hör och vill höra det barnen berättar, och ser och vill se både stor och liten... om man tar sig tid för den gamle... och tröstar den sorgsne... om man skrattar och leker med den glade och uppmuntrar den som känner sig missmodig.

Om man vill hitta lösningar på problem och vrider och vänder på dom för att försöka underlätta för den som söker svaret... om man ifrågasätter det vanliga för att hitta möjligheter i det ovanliga... spelar det då nån roll att man gör det annorlunda? ... och ibland undrar jag... varför måste det jag säger och gör ständigt ifrågasättas....

Varför får man inte bara vara den man är?