Hur tänkte vi nu?

Kanske trodde jag att vi levde i en värld där alla har förstått att våra barn är vår framtid...och hur tänkte jag då? Det behövs en by för att fostra ett barn. Visst är det så att vi fostrar våra barn, andras barn, ja...alla ungar vi möter. Genom vårt bemötande blir vi en del av deras tankar, på gott och ont. Vilka tankar vill jag att de barn jag möter ska bära med sig genom livet? Att jag bryr mig om, att jag är nyfiken på vem dom är, att jag är intresserad av deras tankar och idéer. Kan dom lära mig nåt om det vi kallar livet? Självklart. Det jag dom senaste dagarna funderat över är hur resten av det samhälle jag lever i tänkte. Hur tänkte man när man lämnade unga vuxna ensamma i en sån utsatt situation? Hur tänkte man när man lämnade den som bad om hjälp att klara sig själv? Och hur tänker man idag? Vad tänker alla de ungdomar och unga vuxna som på något sätt berörs av det som hänt? Vilka tankar om oss vuxna, samhället, politiker, socialnämnder och ungdomsvård bär dom med sig? Vad tänker den som möter mig? Är jag att lita på i de samhällsrum där jag rör mig? Är du att lita på? Kommer någon att lyssna på barnens behov? Kommer barnet att bli tagen på allvar? Jag kan inte glädjas åt den nya stadskärnan, arenor och hästkliniker när jag hör hur socialnämnden behöver dra åt svångremmen. Visserligen har jag fått berättat för mig att jag inte förstår skillnaderna riktigt, och det är helt sant. Jag fattar verkligen inte hur vi kan snåla på det käraste vi har, barnen. Jag fattar verkligen inte varför ekonomer inte investerar i vår framtid, de som ska ta över efter oss, våra barn. Det gör inget att jag är för dum för att förstå. Det som betyder nåt är blickar som möts i samförstånd, ett flyktigt leende, en visslande melodi, ett klingande skratt, ett bubbligt babbligt samtal. Det viktigaste är hur jag i mitt bemötande av varje unge kan förmedla att just du är viktig, just nu, den här stunden som vi möts. Om vi alla gjorde så mot våra barn, andras barn och ja, alla ungar vi möter...är det då dom tankar dom kommer att bära med sig genom det vi kallar livet?

Tror jag glömt bort hur man gjorde ...eller....

Nu måste jag alltså skriva en test för att se vad jag håller på med :)

Du blir aldrig av med oss :)

När jag var nitton fick jag mitt första barn... sen har det bara fortsatt. Perioder när jag inte skaffat egna barn har jag lånat. När dom stora barnen flyttat ut i ena änden har jag fyllt på med nya i den andra. Ja, jag har ju inte gjort alla själv. En del har liksom flyttat in andra har jag fått låna. Huset har aldrig varit tomt på ungar med andra ord.

Men nu... nu skulle det nästan bli av. När det sista stora barnet är på väg och vi bara har en enda tolvåring kvar... då börjar det se ut som om huset har alldeles för många rum och är stort som ett slott.

Nu hände det sig emellertid så att samma dag som nycklarna till lägenheten för det sista stora barnet skulle delas ut och flyttningen påbörjas så landar ett annat barns flyg från fjärran land. Han mellanlandar ett tag i det nu så tomma huset. Men kan ni tänka er att alldeles då får ännu ett barn sin lägenhet uthyrd och flyttar hem några månader tills hon kan flytta in i den nya.

Skrattande inser jag denna afton att jag sitter med planeringar över flyttscheman. Dom grejorna dit så får dom grejorna plats där. Dom möblerna dit och dom möblerna hit. Dom grejorna ut och dom tar vi in...

Det alldeles för stora huset börjar sakta men säkert inta rätt proportioner... inget slott kan jag avslöja.

Kanske är det som dottern skrattande sa: - Mamma, du blir aldrig av med oss.

Jag är så sjukt stolt...

Jag är så sjukt stolt över mina barn. Inte för nåt särskilt just idag, utan för att dom är så där alldeles särdeles speciella. Skulle du möta dom kanske du inte tänker på det... Ja, så är det nog. Men för mig finns en sån kraft och utstrålning så jag blir alldeles matt.

Men vad är det då som är så speciellt tänker du kanske. Jag är så stolt över att dom vågar vara annorlunda. Lika många gånger, annorlunda när det passar dom. Att dom vågar tänka annorlunda. Lika många gånger, men dom vågar reflektera, spekulera och filosofera över hur det hade varit om det hade varit på ett annat sätt.

Jag är stolt över att dom vågar möta det som är annorlunda. Alla på sina olika sätt men med ett öppet sinne. Det kan vara människor eller händelser, men modet att vilja förstå utan att döma är helt enkelt "outstanding".

Tänk så mycket vi kan lära av våra barn. Bara genom att lyssna, se och förstå.

Nog är jag lite "annars"

Har ni tänkt på hur ofta vi gör som alla andra, och hur vi reagerar när någon gör helt tvärt om, eller helt enkelt är lite ”annars” ?

Har ni tänkt på hur vi säger… hon är lite speciell, eller han är lite udda, eller helt enkelt ”annorlunda” ?

Har ni tänkt på hur vårt samhälle idag präglas av att annorlunda skulle vara nåt som inte är så bra… men är vi säkra på att det verkligen är så ?

Jag har ofta fått höra att jag är Kärringen mot strömmen, slänger man i mig så flyter jag uppströms. Men vad är det som säger att det är mer spännande att samlas i dammen med alla andra, än att hitta sina egna vägar?

Låt mig ge er ett exempel:

Alla barn ska lära sig cykla. Cykeln inhandlas för det mesta på våren vid lämplig ålder. Mor och Far springer med krökta ryggar halva sommaren… andra halvan ägnas åt att tvätta gruskorn ur handflator och skrubbade knän. Plåster kontot ökar avsevärt och så även klädkontot, för de som inte lappar och lagar. Man ropar ut varningar för gropar, gupp, bilar och diken.

Varför lär vi inte ungarna cykla på vintern? Ja, åtminstone i norrland och alla andra ställen som har meterhöga snödrivor. Har ni tänkt på hur vackert plogade alla gångstigar och cykelbanor är. Alla gropar är prydligt igentäppta med snö och man sandar så fint. Har ni tänkt på hur hela kroppen är vadderad av handskar och overall, både händer och knän, och det enda du kan landa i när du kör i diket är snödrivor?

Men vem vill vara annorlunda? Vem vill ha grannarna skakandes på huvudet… eller klassas som oansvarig förälder?

För visst är det väl så… att lära sig cykla, det gör man helt enkelt på sommaren.

Jag har cyklat i en ramp, sen ramlade jag och slog mig och hjälmen är krachad men cykeln är hel. Jag måste köpa en ny hjälm idag och sen måste jag be Roger airbrucha den.
Cykelhjälmar ... är det förbrukningsvara? Om nu gossen bestämt sig för att bli våghalsig behöver man ett bättre försäkringsskydd och finns det högkostnadsskydd på cykelhjälmar :)
En helg i stugan gör underverk... lite vila från all våghalsighet... inga cyklar och inga ramper.

Du, nu kan jag kasta kniv riktigt bra... och långt kan jag kasta också. Kniven konfiskeras. Som tur är dyker älskad far upp och en liten båttur står på programmet. Man ska utforska ett eventuellt dagbrott och se om man hittar några intressanta mineraler. Båten ställs i ordning, motorn hakas på och precis när man är på väg kommer man ihåg flytvästarna!!

När de två herrarna gett sig iväg och bara syns som en liten fläck på andra sidan sjön kommer jag ihåg mobilerna. Dom ligger snyggt uppradade på bordet. Vatten flaskan står kvar på bänken... men hur gjorde man förr, före mobilernas tid??? Jag får skärpa mig, överbeskyddande... ja, kanske... vad skulle kunna hända???

Bestämmer mig för att lösa ett soduku eller två och njuta av stunden, vilken blir ganska lång. När dom slutligen dyker upp säger gossen: Vi hittade inga stenar, och sen gick vi vilse och sen hittade vi inte båten, men till slut gjorde vi det...

Tja, vad skulle kunna hända?

Fem smutsiga små fingrar

Kommer hem efter ett kvällsskift. Timman är ganska sen och jag ställer in gossens cykel i garaget. Till min förvåning är däcken alldeles leriga... ja, till och med ramen har lerstänk. Kan det va möjligt?
När jag kommer in möts jag av en unge med ett leende från öra till öra. Du, jag såg att din cykel var lerig, säger jag.

Jaa, vet du... jag har cyklat i en jättebrant backe som var full av lera och cykeln gled och jag sladdade. Ja, jag glömde cykelhjälmen... jag vet att det inte var så bra, men vet du... jag var tvungen att ha kepsen så här för det bara stänkte... och jag har duschat när jag kom hem för jag var alldeles lerig i håret och ansiktet.

Förresten, kom ska du få se mina kläder... dom är helt leriga. Jag satte dom inte i tvättmaskinen för jag ville visa dom och om jag bara berättat så hade du aldrig trott mig. Nu har jag blivit våghalsig.

Inte så våghalsig så du glömmer cykelhjälmen väl?

Nej, jag lovar... men i morgon ska jag dit igen.

Vi tittar på dom leriga kläderna, alla stänk på byxor och t-shirtens rygg... den är riktigt lerig kan jag lova. Så plockar vi fram morgondagens kläder och njuter av stunden för det syns hur riktigt roligt han har haft i sin nya våghalsighet.
Nu ser din cykel ut som en riktig pojkcykel, en crosscykel nästan. Jag trodde nästan inte det var sant när jag såg hur lerig den var, säger jag.

Ja, visst är det underbart, säger gossen.