Nog är jag lite "annars"

Har ni tänkt på hur ofta vi gör som alla andra, och hur vi reagerar när någon gör helt tvärt om, eller helt enkelt är lite ”annars” ?

Har ni tänkt på hur vi säger… hon är lite speciell, eller han är lite udda, eller helt enkelt ”annorlunda” ?

Har ni tänkt på hur vårt samhälle idag präglas av att annorlunda skulle vara nåt som inte är så bra… men är vi säkra på att det verkligen är så ?

Jag har ofta fått höra att jag är Kärringen mot strömmen, slänger man i mig så flyter jag uppströms. Men vad är det som säger att det är mer spännande att samlas i dammen med alla andra, än att hitta sina egna vägar?

Låt mig ge er ett exempel:

Alla barn ska lära sig cykla. Cykeln inhandlas för det mesta på våren vid lämplig ålder. Mor och Far springer med krökta ryggar halva sommaren… andra halvan ägnas åt att tvätta gruskorn ur handflator och skrubbade knän. Plåster kontot ökar avsevärt och så även klädkontot, för de som inte lappar och lagar. Man ropar ut varningar för gropar, gupp, bilar och diken.

Varför lär vi inte ungarna cykla på vintern? Ja, åtminstone i norrland och alla andra ställen som har meterhöga snödrivor. Har ni tänkt på hur vackert plogade alla gångstigar och cykelbanor är. Alla gropar är prydligt igentäppta med snö och man sandar så fint. Har ni tänkt på hur hela kroppen är vadderad av handskar och overall, både händer och knän, och det enda du kan landa i när du kör i diket är snödrivor?

Men vem vill vara annorlunda? Vem vill ha grannarna skakandes på huvudet… eller klassas som oansvarig förälder?

För visst är det väl så… att lära sig cykla, det gör man helt enkelt på sommaren.

Jag har cyklat i en ramp, sen ramlade jag och slog mig och hjälmen är krachad men cykeln är hel. Jag måste köpa en ny hjälm idag och sen måste jag be Roger airbrucha den.
Cykelhjälmar ... är det förbrukningsvara? Om nu gossen bestämt sig för att bli våghalsig behöver man ett bättre försäkringsskydd och finns det högkostnadsskydd på cykelhjälmar :)
En helg i stugan gör underverk... lite vila från all våghalsighet... inga cyklar och inga ramper.

Du, nu kan jag kasta kniv riktigt bra... och långt kan jag kasta också. Kniven konfiskeras. Som tur är dyker älskad far upp och en liten båttur står på programmet. Man ska utforska ett eventuellt dagbrott och se om man hittar några intressanta mineraler. Båten ställs i ordning, motorn hakas på och precis när man är på väg kommer man ihåg flytvästarna!!

När de två herrarna gett sig iväg och bara syns som en liten fläck på andra sidan sjön kommer jag ihåg mobilerna. Dom ligger snyggt uppradade på bordet. Vatten flaskan står kvar på bänken... men hur gjorde man förr, före mobilernas tid??? Jag får skärpa mig, överbeskyddande... ja, kanske... vad skulle kunna hända???

Bestämmer mig för att lösa ett soduku eller två och njuta av stunden, vilken blir ganska lång. När dom slutligen dyker upp säger gossen: Vi hittade inga stenar, och sen gick vi vilse och sen hittade vi inte båten, men till slut gjorde vi det...

Tja, vad skulle kunna hända?

Fem smutsiga små fingrar

Kommer hem efter ett kvällsskift. Timman är ganska sen och jag ställer in gossens cykel i garaget. Till min förvåning är däcken alldeles leriga... ja, till och med ramen har lerstänk. Kan det va möjligt?
När jag kommer in möts jag av en unge med ett leende från öra till öra. Du, jag såg att din cykel var lerig, säger jag.

Jaa, vet du... jag har cyklat i en jättebrant backe som var full av lera och cykeln gled och jag sladdade. Ja, jag glömde cykelhjälmen... jag vet att det inte var så bra, men vet du... jag var tvungen att ha kepsen så här för det bara stänkte... och jag har duschat när jag kom hem för jag var alldeles lerig i håret och ansiktet.

Förresten, kom ska du få se mina kläder... dom är helt leriga. Jag satte dom inte i tvättmaskinen för jag ville visa dom och om jag bara berättat så hade du aldrig trott mig. Nu har jag blivit våghalsig.

Inte så våghalsig så du glömmer cykelhjälmen väl?

Nej, jag lovar... men i morgon ska jag dit igen.

Vi tittar på dom leriga kläderna, alla stänk på byxor och t-shirtens rygg... den är riktigt lerig kan jag lova. Så plockar vi fram morgondagens kläder och njuter av stunden för det syns hur riktigt roligt han har haft i sin nya våghalsighet.
Nu ser din cykel ut som en riktig pojkcykel, en crosscykel nästan. Jag trodde nästan inte det var sant när jag såg hur lerig den var, säger jag.

Ja, visst är det underbart, säger gossen.

Kommer stax

Mamma, ids du skjutsa hem mig frågar dotter. Om du ids kan du väl ta med påsen jag lämnade i bilen igår?
Javisst, svarar jag... kommer på en strax.

Du jag ska bara skjutsa dotter en sväng, kommer strax... ropar jag till maken när jag är på väg ut genom dörren. Men på vägen ut ser jag pantflaskorna, dom kan jag ju ta med mig och hur var det med pappersinsamlingen... Sagt och gjort, dessa tar jag med mig. På väg till bilen kommer jag på att det nog finns lite sopor i garaget också, jag tar dom också nu när jag ändå ska till återvinningsstationen, och passar på att fylla bilen. Nöjd över detta åker jag iväg. Halvvägs till Svartbyn inser jag att jag glömt påsen som låg lämnad i den andra bilen. Nåväl, den kan vi hämta på tillbaka vägen.

När kära dotter hoppar in i bilen talar jag om att jag måste lämna sopor, panta flaskor och att jag glömt hennes påse. Vi bestämmer oss för att lämna soporna först, hämta påsen sen och panta flaskorna eftersom hon ändå behöver handla. Soporna lämnas där dom ska och på vägen till den glömda påsen ringer hennes pojkvän... till mig :)
Faan, jag glömde mobilen hos honom! Jag skiter i att handla säger hon, det var bara nån mjölk och bananer ändå. Jag beställer en pizza till middag istället.
Men det kan du ta från mig så länge säger jag, för mina bananer börjar bli lite fula så dom behöver ätas upp. Sagt och gjort, dotter hämtar klädpåse från den andra bilen och springer in och hämtar mjölk och bananer.

På väg från den upphämtade mobilen kommer hon ihåg att hon behöver köpa snus också, det var ju därför hon skulle till affären. Vi bestämmer oss skrattande för att stanna till på Statoil för där är så lätt att springa in, och så hinner vi hämta pizzan innan den kallnar. Väl hemma tackar hon för skjutsen, kollar nycklar, mobil och tar med sig pizza och klädpåsen.

När jag parkerar på gården kommer jag ihåg all pant som inte blev pantad, ler och tänker att jag gör det en annan dag. Och precis som jag ska stänga bildörren ser jag en plastpåse med mjölk bakom förarstolen. När köpte jag mjölk? När jag inser att dottern glömt mjölken och bananerna startar skratt hysterin... Hoppar in i bilen, kör till andra sidan stan medan jag ringer till henne...

Vad gör du?
Sväljer sista bitarna pizza, vad tänkte du?
Tja, du vill inte ha din mjölk och dina bananer?
Faan, det glömde jag?

När jag kommer in säger maken. Du det är fasligt så långa straxar du har.

Ut och lek i friska luften

Gå ut och lek, säger jag.
Ja,ja.. säger gossen... ska bara bygga färdigt det här.
Kom ut, säger jag någon timme senare. Klä på dig nu. Solen skiner och det är så härligt ute.
Ja,ja... säger gossen... ska bara se färdigt den här filmen.
Jag går in efter ett tag och lyssnar på en ljudbok... och slumrar till en stund.

När jag vaknar till hör jag springande steg runt stugan. En röst som mumlar nåt ohörbart på engelska och pistolskott. Ja, ni vet såna där dova... som låter som alldeles på riktigt men som gossen lärt sig göra med munnen.
Jag går ut på altanen. När jag ser honom säger jag...
Men snälla vän, gå in och klä dig, du kan ju inte springa omkring i pyjamas.
Ja,ja... säger gossen... vänta, och så slinker han runt hörnet i sin gula flanell pyjamas med rosa rosenknoppar skjutande nån rysk spion tror jag, för jag hör tydligt dom ryska svordomarna.

Plötsligt inser jag hur otroligt korkad jag är. Barnet har fullt upp med att rensa upp i den undre världen. Han springer omkring här ute med draget vapen. Leken är i full gång, fantasin sprudlar för fullt...

Vad fasen spelar det för roll om den utförs i en gul flanell pyjamas med rosa rosenknoppar...

Vi bygger en segelbåt

Det gäller ju förstås att ha dom rätta grejorna. Men om man har ett stycke segel och ett stycke båt, så borde det rimligvis bli en segelbåt.
Alltså tar man seglet från vindsurfingbrädan, gillrar fast den på bästa sätt i roddbåten. Ja, man tar naturligtvis också med sig årorna... för säkerhets skull.

Två unga herrar viker sig av skratt medan dom försöker få det vingliga ekipaget ut på sjön. Seglets mast vajar betänkligt trots starka armar som försöker hålla det någorlunda rakt och samtidigt fånga upp vinden. De andra paret starka armar ror frenetiskt för att komma ut en bit på sjön... tja, det kan gå...

Själv står jag på stranden, förundrad över vart dom får allt ifrån och jag ler för mig själv.

Helvete! Svordomen rullar över sjön. Seglet har vält åt ena sidan och dom två unga herrarna skrattar så dom kiknar där dom hänger över ena båtkanten på den roddbåt som nu lutar betänkligt och som ser ut att välta när som helst. Med seglet i släptåg ser jag hur dom stakar sig med en åra mot närmsta brygga. En av de unga herrarna springer hem efter ett längre rep... man har tappat ena årtullen hör jag i förbifarten.

Sen drar han båt, segel och en halvliggande skrattande storebror där han går tillbaka längs stranden. Innovatörer i vardagsmekanik... Kommer dom en dag att tappa nyfikenheten och lekfullheten?
- Vi måste bygga nåt som håller still foten på seglet, säger den ene.
- Jaa, det kan gå... får han till svar :)

Tidsresan

Sitter i "stormens öga". Ja, idag är det så bokstavligen. Sommarstugans skyddande väggar på altanen ger mig lä för den vind som drar över sjön och får buskarnas grenar att böja sig rejält när vinden når land. Framför mig har jag sjön, men eftersom vinden kommer från väster drar den förbi mig där jag sitter. Sjöns is glänser i vårsolen och det glittrar där jag här och var ser öppet vatten. Några meter från stugan hör jag porlet från den vårbäck snösmältningen skapat och jag njuter av suset i träden och fåglarnas kvitter.

Alldeles som jag sitter där rör sig något en halv meter från mina fötter. Först tror jag det är ett gammalt höstlöv som dansar i vinden, men till min förvåning är det en liten skogsmus. Jag skyndar att röra lite på fötterna så den ska kila iväg innan hundarna får syn på den, och snabbt försvinner den in under trälåren på altanen. Jag ler för mig själv. En av hundarna ligger på gården och spanar ut över ängarna och den andra har somnat i vårsolen på trappan. Ingen av dom såg den lilla skogsmusen och jag drar en suck av lättnad.

Här finns bara naturens ljud och jag önskar ibland att man kunde ha det så här alltid. Visst är jag imponerad av det samhälle fyllt av teknikens under som jag lever i. Visst använder jag dessa underverk varje dag och visst har det blivit en del av min vardag. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig så lyckligt lottad som äger möjligheten att ha dessa kontraster. Att inom loppet av tjugo minuter kunna göra en tidsresa till en vardag utan elektrisk ström och rinnande vatten. Där du vaknar när det ljusnar och tröttheten smyger sig på om kvällarna. Oljelampor och stearinljus erbjuder inte den typ av belysning som lurar kroppen att tro att dagen inte är slut. Värmen från kaminen, sprakandet från brasan och lågornas dans får den kropp som varit ute hela dagen att slappna av och komma till ro.

... och det spelar ingen roll vad som händer där ute i det verkliga livet. Det får storma... ja, jag tror att jag till och med står ut med orkaner... för jag äger möjligheten att resa i tiden.

Tusen tankar

I min strävan att göra det bästa med det jag har och det jag kan söker jag ständiga infallsvinklar, nya problemlösningar och försöker se verkligheten så realistiskt jag kan.I min strävan att lyfta de problem som inte är synliga, som medvetet osynliggörs... är den kampen inte helt enkel.

Fortsätt slåss för alla barnen säger någon, håll dina föredrag säger nån annan, skriv en bok säger en tredje... och jag står på barrikaderna, jag håller föredrag som trampar "vän av ordning" på tårna och jag skriver så pennan glöder... Och när jag nästan är på väg att ge upp, när allt känns så överväldigande och stort, så får jag ett brev av en av de ungdomar som bott i huset en kortare period en sommar.

Hon beskriver hur de dagarna förändrat hennes liv, hur hennes självkänsla och självförtroende ökade och att jag fått vara en viktig del i den förändringen, för tio år sen... Då, när jag behövde det som bäst... kom bekräftelsen på att vi alla kan vara just den pusselbit någon saknar i sitt liv just då. Jag fick vara den som gick bredvid henne på den väg vi kallar livet, jag fick dela hennes tankar precis som hon fick ta del av mina... och hon blev min pusselbit som jag behövde just nu.

Älskade alla barn, mina egna och alla ni som kommit och gått i huset, tack för allt.