Två av sju födelsedagar i december avklarade. Nu har vi en liten lucia, en födelsedag och sen är det jul. Tänk att jag ändå blir så barnslig vartenda djäkla år. Jag mår riktigt dåligt över att jag inte själv har orken att fixa allt som jag skulle vilja.
Alla som känner mig vet att jag har världens bästa fixarungar så det är inte så att saker och ting inte blir gjorda... men jag får tumma på allt det hemliga... smygiga... prassel med papper och svordomarna över tejp som tar slut. Nätter med inslagna paket som ska gömmas... och ibland faktiskt glömmas..! Jag har hittat nåt till sommaren nåt år.

Men doften av bullbak och brödbak har jag och julsångerna avlöser varandra i köket, även om jag inte kan sjunga dem själv längre. Adam har räddat mamman genom att göra en advents ljusstake, Madde har burit ned alla grejor från vindan, Jocke har möblerat om hela huset, Mysan kör i skytteltrafik för att göra mina ärenden och den käre maken handlar och håller markservicen igång.

Underbara barn och make, vad skulle jag gjort utan er.

Appropå Facebook

Ja, ja, ja, jag vet att ni tycker jag gnäller, men jag har verkligen försökt. När kommer det roliga? Det är nog visserligen så att jag kanske inte är så tålmodig, men jag ligger i och tittar på facebook... och alla meddelanden har jag visserligen hunnit läsa i min mail... men texten är ju faktiskt vackrare i facebook och det kan ju tillkomma något... nån gång... kanske. Inte för att det har gjort det än så länge men å andra sidan så kan det ju vara bra att bli påmind om vad man läste för en stund sen och möjligen kanske det är lite roligare andra gången???

Jag tänkte nog ändå att det snart kommer att bli riktigt roligt eftersom mina vänner har talat om det för mig och då är det nog säkert så, jag är inte riktigt insatt än bara... men sen, sen blir det riktigt skoj.
Tänkte för övrigt att det kommer att bli riktigt fint när jag får till lite bilder. Inte för att jag vet om jag är så snygg med trånande ögon, plutande läppar, klättrande som en tiger på gärsgården. Den skulle nog inte hålla förresten... men det är ju så på facebook, och jag kan tänka mig att mina vänner kommer att tycka det är riktigt kul när dom ser mig där. Så lite roligt blir det ju då... förstås.

Sen har vi ju så trevligt när vi pratar så där... så småningom alltså... när jag fattat vilka tider på dygnet det gäller att pricka in och när jag lyckats få ihop nån rad innan folk har hunnit gå, och då kommer det att bli skoj. Det som är lite knivigt är ändå att hinna svara innan dom hunnit ställa nästa fråga och så kommer nån annan in och då ska man byta på nåt vis och det är lite körigt, speciellt när man ska förklara varför man skriver: Aldrig i livet! när nån frågar om man inte tänkt komma över på en kaffe nån dag...

Jaja, alla facebook fans, jag jobbar vidare... syns på facebook.

Mamma

Du är min trygghet när jag vill vara liten.
Du är min klippa när jag vill vara stor.

När jag har känt mig svag och maktlös så har du varit stark för mig.
Du har gett mig ny kraft, hjälpt mig på fötter och fått mig att kämpa vidare.
När jag har gjort fel och misstag så har du varit mitt samvete.
Du har gett mig mod att våga stå för mina misstag, lära mig något från dom och gå vidare.
När jag har varit glad eller ledsen så har du delat min glädje och sorg.
Oavsett vad så har du alltid stått bakom mig. Du har alltid funnits där!

Du är den som har lärt mig att slåss för den som förtjänar det.
Den som har lärt mig att kämpa för det jag tror på.
Den som har lärt mig att våga stå för mina åsikter.
Den som har lärt mig att alla förtjänar en andra chans.
Den som har lärt mig att inte dömma någon på förhand.
Jag hade inte kunnat få en bättre förebild.

Du är den som hjälper andra utan att kräva något tillbaka.
Du är den som ställer upp och finns där för den som behöver det.
Du är den som är villig att ge alla en ärlig chans oavsett vad.
Med ditt ofattbara tålamod är du den som ger sig fan på att hitta det bästa hos alla.
Med din viljestyrka och beslutsamhet är du beredd att kämpa med och för varenda unge.
Du är inte rädd för utmaningar. Du snarare söker dig till dom!

Du har format mig till den enastående person jag är idag.
Jag älskar dig. /Mysan

Julabstinens

Nu är vintern här, äntligen. Jag hoppas den stannar för hela världen har plötsligt blivit alldeles ljus och ren och vacker. Snart får man ta fram julsakerna, åka pulka och skidor, bygga snögubbar och borgar där man kan ligga på vinterkvällarna och försöka lista ut vad stjärntecknen heter. Jag har grävt fram alla vinterkläder för en månad sen, men då försvann snön och det blev nästan sommar... men nu, nu är den här.
Julen förresten. I år har vi tagit fram en ny regel, max femtio kronor per person i julklapp. Vi har haft vansinniga jular med tusentals kronor i omlopp. Vi har rivit och slitit papper i en halvtimme och sen var den julen slut.
Förra året köpte jag ett nintendo wii, det var kul för alla, både stora och små. Rickard köpte ett hockeyspel och köket förvandlades till en sportarena. Det är också det jag kommer ihåg att barnen sysslade med. Själv satt jag i min massagestol... ja, ja, ja vi fick den tillsammans jag och Jörgen, av Mysan förstås. Men om jag sen försöker komma ihåg, vad jag egentligen köpte... så har jag ingen aning.
Det värsta är att jag har försökt begränsa julen varje år, men det är jag som är värst. Redan nu när snön lagt sig så ser jag tomtar, bjällerklang, julklappar och julmusik och hela jag går igång. I år kommer jag att ha julabstinens så det smäller om det. Kanske jag kan använda energin till julmaten... näää, det var ingen bra ide. Jörgen och Folke gör den faktiskt bäst, men jag skulle kunna baka lite extra... hmmm, möjligen....
Nu vet jag, jag ger alla mina julklappar, och alla andra delar ut sina, och sen efter en stund så låtsas jag att jag hör något på bron, och så går jag dit och så säger jag: Men har ni sett... tänk jag som inte trodde på ...TOMTEN!

Facebook

Vad är facebook? Facebook är en sida som flera stycken bjudit in mig till och som är sååååå bra. Alltså accepterade jag inbjudningarna från mina vänner... och gissa vad som händer då... Jo, då kommer det en massa bilder på folk, kända och okända som vill bli mina vänner, hmmmm... jag undrar vad dom är ute efter? Lisa Pirelli, eller vad hon nu heter... vad vill hon mig? Jag har ju sett henne på tv och så, men hon har väl för fasen aldrig sett mig... eller? Nu säger Jörgen att hon inte heter Lisa, men det skiter väl jag i för jag heter ju inte Brido heller.
Nå väl, jag får se hur jag gör. Det finns nå rutor och sånt som man kan skriva en massa om sig själv också, och sätta ut bilder osv. men man vill ju inte skrämma bort folk mesamma heller, så det har jag inte gjort.
En annan sak som är underlig är att det kan komma ett meddelande från någon som vill bli min vän, sen vet inte den personen att den har frågat mig om jag vill bli deras vän, och då undrar jag vem det är som hittar på alla som ska bli allas vänner... det tycker jag är skumt.
Sen finns en massa konstiga rutor och pluttar och tester och folk har bytt ut sitt namn till tant namn och dom städar och det snöar och jag vet inte om dom vill att jag ska känna att jag är en tant, börja städa eller skotta den förbannade snön.

Grejen är att facebook nog inte är för mig, jag får nog hålla mig till att blogga. Då vet jag åtminstone vad jag håller på med.

Joakim fixar klockan, Tackar hjärtligt.. (test)

Återbesök hos den ömma fadern. Då menar jag öm i ordets rätta bemärkelse. Dom har fått operera ännu en gång. Trots det har han en enastående tolerans. Hans humor är inte sen den heller. När dom skulle köra ner honom till röntgen var det kallt i korridorerna och pappan säger: - Ja, nog är det illa ställt med gubben när dom ska köra ner honom i kylrummet.

Nåväl, han är på bättrings vägen och det var skönt att se honom relativt nöjd när jag åkte. Det blir ju inte så ofta när man jobbar och det är 35 mil till sjukan.

Hur som helst så hade jag min älskade dotter med. Det är så skönt att ha nån att prata med, att fundera med och framför allt att... shoppa med. Jag är sån där som tycker det är jobbigt. Var ska man parkera, finns det platser, hittar vi till stan... bla, bla, bla.

Vi gjorde så här: Vi letade oss fram till turistbyrån, tog en karta och bad att få alla gallerior utmarkerade. Det gick bara fint det. Sen shoppade vi en dag, sen skulle vi inte shoppa mer, fast morfarn ( pappa ) behövde ju ett stycke strumpor eller två och då tänkte vi att vi behöver ju bara köpa det. Bäst vi gick omkring där och bara behövde några strumpor, så insåg vi att vi ju behövde några tröjor, några byxor, nått par kalsonger åt lillebror, en vinterjacka, en huvjacka, vantar, skor... fyra par, pyjamasbyxor och en skjorta. Tänk att vi tidigare hade glömt bort det... tja, och ryggsäcken förstås... och vattenflaskan... jag glömde tjocktröjan till älsklingen. Det är fasligt så man kan glömma bort vad man behöver. Men ett par tusenlappar senare hade vi i alla fall lyckats komma ihåg allt som rymdes i bilen.

Resan hem gick i rekordfart. Vi lyssnade på en bok och tiden och milen bara flög iväg. Det var nästan så man ville sakta farten för att hinna lyssna en stund till.

Tur i oturen att pappan opererades i en stad som har så många saker jag inte visste jag behövde.

Long time, no see. Saken är den att det har hänt så himla mycket, så jag inte haft tid och sedan kom jag inte ihåg hur jag tog in mig på sidan. Demens eller...
Just nu har jag så mycket som jag vill göra, samtidigt som jag vet att jag borde låta bli. Jag har gått med i attention, för att få veta mer om ADHD och för att jag vill jobba för att förbättra för alla dessa barn och ungdomar. Jag vill skapa en mötesplats i Snabelhuset, dra igång verksamheter för alla kulturintresserade i Boden. Jag slåss för barns rätt till hjälpmedel i skolan. Jag ska göra sommarens bokföring klar... jag lovar. Men viktigast av allt just nu är min älskade pappa som genomgått en stor operation i Umeå.
Trots alla slangar som sticker ut överallt är han vid gott mod. Efter en tretton timmar lång operation ville han veta telefonnummrena för att kunna kolla hur älgjakten gått för "pojkarna". För att han inte skulle vara alltför ledsen hängde jag upp ett par siden kallingar i grått med svarta älgar på. Flickorna på avdelningen har honom som gullegris och pappan är nöjd kan jag avslöja.
Det har varit en brokig resa. Första operationen gjorde han i påskas, sedan har det jäklats för honom. Såret har inte velat läka under hela sommaren och till slut hade en infektion spridit sig i kroppspulsådern från låren upp till lungorna. dom har bytt ut allt. Tagit vener från honom själv och bytt ut det konstgjorda... och vad säger då gubben. -Nå, nu är det inga konstgjorda grejor nu är det bara bättre begangnat från gubben själv. När ena lungan inte funkade som den skulle och ena njuren lagt av sa han: Nå, nå... jag får nog ha "gröten" ett tag till. ( gröten är näringsdroppet som hänger vid sängen ) Tja, vad ska man säga... han har en enastående attityd. En sån som man önskar att man själv har när man passerat sjuttio.

och tänk... att just jag har turen att ha en sån underbar pappa.

Morfar

Jag har en pappa. En helt underbar människa. Han är 71 år, fast det tror jag inte att han vet om. Han pratar både svenska och finska, bor mitt i ingenting med sina två hundar, kör skoter som om han knyckt den, hör dåligt, har världens bästa humor och är alltid glad.

En dag hos morfar, Adam 5 år

Morfar står och steker älgkött och magaroner ( han kan inte säga maKaroner ). Vi hör ett dunkande som kommer från vindstrappan. DUNK... DUNK... DUNK...

Ingen reaktion från morfar. Gossen uppenbarar sig i dörren med ÄLGBÖSSAN ( inget slutsteg i naturligtvis, men ändå...) Morfar ger honom en hastig blick innan han återgår till sitt älgkött.

- Jasså, ska du börja jaga älg med morfar?
- Jaa, säger gossen.
- Jaha, orkar du bära upp den igen då?
- Jaa, svarar gossen... DUNK... DUNK... DUNK...
- Han är stark, konstaterar morfar.

Hos morfar får man svära så mycket man vill. Han svär själv värre än värst, och plockar fram skotern om man vill leka med den fast det är sommar... och han smäller korten i bordet när han spelar poker.
Han hjälper dom som får stopp på bilarna efter E 10: an och han bjuder på kaffe med dopp. Han tar dagen som den kommer och är inte sen att ställa upp på skidtävling eller pimpeltävling i byarna omkring. Att sticka iväg och äta palt i nån skogskoja nån mil bort är inget hinder... eller att cykla med hundarna nån mil innan nån annan klivit upp... Men han trivs hemikring och vill inte gärna åka bort.

Jag bjöd honom på bröllop. Två veckor senare ringde han.

- Vem är det som ska gifta sig?
- Jag!
-Men du har ju redan gift dig, jag har ju varit på bröllop.
- Jag vet, men nu gör vi det igen.
- Var det den artonde?
- Nej, den fjortonde.
- Jaha, men jag börja tänka att om det var flickan som sku gifta sig... jasså, är det du... nå, då ids jag då inte komma...

Tja, sån är han, men man blir aldrig arg. Det går liksom inte... förresten tror jag inte han skulle bry sig. Han bara är sån... min underbara pappa.

Det hände en insident på skolan för ett tag sen. Gossen fick inte mycket gjort på matten och bestämde sig för att gå på toa. Det fick han inte för fröken. En stund senare ville en av flickorna gå på toa, det fick hon... och gossen ifrågasätter varför. Därför att hon har räknat och det har inte du, blev svaret.
Gossen summerar således sarkastiskt:
Flickor har mer rätt att vara pinknödiga.
När man räknar blir man mer pinknödig.
Den som inte räknar kan inte bli pinknödig.
När gossen säger att han är pinknödig ljuger han.
Mamma summerar:
Vissa är helt enkelt dumma i huvudet. Javisst, jag vet att jag inte får säga så, och jag gör det inte så han hör. Men efter alla dessa år på dagis och skola så slinter det ibland.

Det känns ibland, rätt ofta faktiskt, som om skolan utövar någon slags maktkamp. Vi eller dom. Man talar om solidaritet och demokrati, och den fungerar ypperligt så länge jag och gossen inte ifrågasätter utan gör som dom säger och tror på det dom gör. För mig, ursäkta men... låter det mer som diktatur.
Jag menar INTE medveten diktatur, utan en rädsla för att förlora kontrollen. Därför har man regler på sånt som inte borde vara regler på. Därför sätter man gränser utan att tala om varför eller så är "varför" så dumt att man inte kan ta det på allvar, inte i vuxenvärlden i alla fall. Tyvärr kan inte våra barn ifrågasätta dessa beslut utan att kallas obstinata. Jag är fröken och jag bestämmer.
Denna lärare är förvånad över att gossen inte är så förtjust i henne! Hon vill att han ska gilla henne, men har själv skapat en misstro. Hon vill att han ska jobba på hennes lektioner och blir besviken över att han jobbar bättre med en annan lärare eller hemma. Hon tar det som ett personligt misslyckande, vilket det på sätt och vis också är, men det blir knappast bättre att straffa honom med indragna toalettbesök. Att bygga upp ett förtroende och en tillit kanske är på tapeten.

Okay, jag vet vad ni tänker. Barn ljuger om att de behöver gå på toa. Barn går på toa för att slippa lektionerna. Hur skulle det se ut om alla sprang på toa när dom ville. Tja, risken finns att de skulle jobba bättre om de inte var pinknödiga. Jag har hört det förr. Dessa argument är nog det vanligaste som finns.

Vi tar det första... barn lever om i korridorerna. Då är regeln: inget bus i korridoren. Skulle något barn glömma det kan man påminna nästa gång... kommer du ihåg vad du glömde sist. Får man rätt svar säger man: Bra att du kommer ihåg. Den här gången tror jag du fixar det, toppen!
Om det är ett barn som tar lång tid på sig så är jag säker på att det finns en bra förklaring, i annat fall så får man den så småningom. De flesta klasser har veckans mål, det man inte hinner får man helt enkelt ta hem, hur svårt kan det vara?

Men hur många chanser får man då? Ett av mina barn svarade en gång... så många man behöver. Tänk att kunna leva i den tron, att man kommer att lyckas... nån gång.

Barn ljuger för att slippa... Ja, tänk... det gör vuxna också. Dom är till och med bättre på att frisera sanningen än vad barnen är, även i skolan. Barn kommer med bortförklaringar Hmm... men de bästa eller ska jag säga värsta har jag nog hört från vuxna som inte vill eller orkar ta ansvar. När saker och ting inte fungerar i skolan så är det fel på barnen eller föräldrarna.
Man vill att barnen ska ta ansvar och se sin del i konflikter. Det är viktigt att lära sig, men under de senaste 26 åren som förälder till egna och andras barn har jag aldrig hört någon vuxen inom skolan ta del av ansvaret.
En vuxen i skolan "skriker". Nej då, säger lärarna... han höjer bara rösten, man måste ju det. En lärare kallade mitt barn "dumskalle"... förklaringen var att hon kallade sina barn dumskalle ibland. Tja, vad säger man... Grattis!

Kanske tycker många att jag går hårt åt mot lärarkåren... det gör jag, men också mot arbetsledning och de politiker som inte heller inte vill ta ansvar. Kanske tycker många att jag är orättvis... och det är jag, men det är inte en bråkdel av den orättvisa många av våra barn och ungdomar upplever idag. Kanske tycker man att jag försvarar "hopplösa" föräldrar, och det gör jag, eftersom det finns en hel hop rektorer och lärare som anser att jag är en av dom.

Men det är inte personer jag vill komma åt... det är relationer... och att se vår egen del i de relationer vi faktiskt har. Jag kan inte förstå när någon vuxen anser att det är mitt ansvar att fixa en relation som tillhör två andra personer. Och det blir ännu mer absurt när man bestämt sig för att det bara är den ene som gör fel, hela tiden. Man ser inte sig själv... eller vill inte se.

Vad spelar det för roll vad du säger, när dina ord inte stämmer överense med ditt tonläge eller ditt kroppsspråk... och tro mig, du är avslöjad långt före du fattat det själv.
Men vad gör man då när man har en människa, stor eller liten, framför sig. En som man känner irritation eller hopplöshet inför.
Inom varje människa finns ett guldkorn. Ge dig fasen på att hitta det. Det spelar ingen roll hur länge det tar, och det spelar ingen roll om du hittar det du söker eller inte. Men så länge du letar så kommer ditt kroppsspråk att slappna av, du kommer att bli öppnare och ditt tonläge mildare.
... och innan du vet ordet av, så har du det i din hand.

Adam berättar om gympan. ( 7 år )

Vi skulle läsa lappar på gympan och göra saker, och då ville Fabbe och jag göra samma sak så vi tog samma lapp efter varann. Men så, när Lena kom på det, så fick vi inte göra samma sak... och då, när det blev förstoppning hos Lena... så gick vi till Hasse.

Den senaste tiden har jag hamnat i diskussioner om att vara, bli eller känna sig gammal.

Diskusionerna har kunnat handla om svindyra antirynkkrämer till Marabous utslätande effekt. Hörde om en artikel som talade om att kvinnor med några kilos övervikt i medelåldern tänkte bättre, var mer stresståliga och kunde hålla fler bollar i luften. "Så ät kära systrar, ät"

Problemet för mig är egentligen garderoben. Det blir tunnt i hyllorna... det har jag löst genom att spara kläder jag inte kan ha... tja, man vet ju aldrig... Det sorgliga är att jag hinner glömma bort det, alltså tror jag att jag har så där mycket kläder... tills jag provar dom!

När jag säger till min man: - Men alltså, nu kan jag inte ha dom här byxorna heller... jag har ju blivit tjock! Då ler han och säger: -Jaa, men du är slät.

Jag älskar att bli gammal, eller ska man säga... jag älskar att bli äldre. Lugnet, tryggheten och friheten att vara den man är. Ibland undrar jag om rädslan att bli gammal bottnar i en rädsla att inte hinna göra det man ville göra eller ånger över alla gånger man inte tog steget... rakt ut i det okända.
Kanske är man rädd för att tiden rinner ifrån en eller att man inte duger om man har grå hårstrån, rynkor eller kroppens förändring när tyngdlagen börjar ta ut sin rätt.
Det lustiga är att när jag passerar en spegel så kan jag bli tvungen att backa tillbaka... Vem fan var det där... oj, visst ja, det var ju jag. Men jag gillar mig själv och mitt nya jag, även om jag glömmer bort hur det var jag såg ut. ( Skulle ev. kunna bero på åldern? ) Jag tycker det är fint med de grå stråna, med ålderns rätt, liksom. En slags pondus.
Sen tycker jag att omvärlden lyssnar bättre, tar en mer på allvar... och jag är säker på att det har med de grå stråna och rynkorna att göra.

En annan lustig grej är att jag ofta säger: -Jag som är gammal eller jag är för gammal... och jag får säga det. Jag får använda tantkläder, ni vet dom där bekväma. Brallor med resår i midjan, tunikor och sånt. Visserligen är jag jeansmänniska... men jag får om jag vill. Tanken på att jag snart är femtio tycker jag är svindlande.
Hur många gånger har man inte tänkt... undrar hur det blir när ungarna är stora? När jag blir gammal, och nu börjar det liksom... det är hur spännande som helst. Fyra är redan vuxna, men jag har en kille på nio år också. Jag har en liten bok där jag skriver upp saker han säger som jag vill komma ihåg och jag har fått lov av honom att dela med mig till er.

Adam citat ( 7år )

Adam: - Mamma, dina naglar är lite längre.
Mamma: - Tycker du jag ska klippa dom?
Adam: - Ja, långa naglar och strumpbyxor är inte din stil... du är för gammal.

I dag pratade jag med två tjejer. Två systrar som borde vara allt för varandra. Det var sorgligt att höra att dom inte var det.
Båda var besvikna. Den ena för att hon ansåg att den andre inte tog hänsyn till hennes behov av att vara ifred, slippa tjat och att någon "lägger sig i" hennes liv.
Den andre var besviken över att hennes behov av att finnas till hands, hjälpa och ta hand om... inte uppskattades.

Båda två försöker vrida den jättelika verkligheten dit där dom tycker att den borde vara, ingen av dom verkar inse att det blir ett tröttsamt liv.

Jag önskade att jag kunde få dom att förstå att verkligheten bara är. Vi måste lära oss att leva i den. Vi kan inte förändra varken den verklighet vi lever i, eller andra människor. Men vi kan förändra oss själva och vårt sätt att se på den. Vi kan välja vem vi vill vara och hur vi vill leva. Vill vi leva i det förgångna eller i nuet? Vill vi vara lyckliga eller olyckliga?

Tänk om verkligheten är den scen där våra liv utspelar sig. Tänk om vi själva är vårt livs regissörer. Hur vill vi då att det ska se ut?
Tänk om lycka är ett val. Om det vi tänker om oss själva är det vi får... kan vi då välja det vi vill tänka?
Om verkligheten är som den är, kan vi välja vad vi vill tänka om den? Kan vi hitta vårt sätt att "flyta med", att acceptera andra och deras verklighet så som den är? Kan vi göra det utan att tumma på våra egna värderingar och vår integritet.

Kanske är det så att vi istället för att slösa tid på att försöka förändra världen, bara behöver ägna tid till att hitta oss själva.
Vilket slöseri om vi lever i tron att lycka är något som någon annan ska ge oss. Tänk om vi tror att det vi äger är det som gör oss lyckliga...
Måste vi då leva ett helt liv i rädsla för att förlora det?

Den ende du med säkerhet vet kommer att följa dig genom livet är du. Varför inte ägna tid till att göra dig själv lycklig?

Jag har en dotter, en helt underbar varelse.

Det jag beundrar hos henne är hennes starka vilja. Att vara den hon vill vara. Den ömhet och omtanke hon ger människor och djur. Hennes förmåga att lyssna av omgivningen och ta den svages parti.

Jag har en dotter, lika vild och galen som hon är vacker. En helt underbar varelse.

Jag tänker bli politiker. Jag vet att jag har sagt det förr, men det har kommit så mycket emellan. Men nu har jag bestämt mig.
Först ska jag gifta mig... ja, ja, ja... jag vet att jag har sagt det förr, men det kom lite emellan där också, men nu blir det av.

Undrar ni varför? Tja, gifter mig gör jag för att det är så fantastiskt roligt, och politiker tänker jag bli för att det känns som om jag vill slåss för alla orättvisor.
Jag vill vara en röst för alla dom som inte kan göra sin röst hörd, och för dom som inte vågar eller dom som man inte tar på allvar.

Tänk ändå så mycket spännande jag har framför mig. Livet är väl ändå helt fantastiskt.

Jag satt och tänkte på hur mycket jag gillar dom där busiga barnen, dom vilda... men glada barnen... dom vars skratt ekar mellan väggarna.
... och så tänkte jag på dom andra busiga barnen, som sorgsna, arga och sårade...

Tänk om dom var just så där busiga och glada... och så såg vi inte glädjen och humorn som lurade i mungipan.

Plötsligt slog det mig... tänk om vi i vår kamp att göra dom stilla och tysta... var just dom som sårade dom.

Jag ska köpa en diskmaskin. Japp, det ska jag. Och då ska jag ha en välstädad diskbänk...vänta nu, kanske jag skulle byta ut diskbänken mot en sån där snygg... ja, som ser ut som marmor. Det gör jag... fast då borde jag nog byta båda. Just det, och då kan jag ha en sån där ho, en rund. Ja, det kommer att bli riktigt tjusigt.

Jag ska köpa en silvrig, alltså rostfri, ni vet... och när jag gör det ska jag passa på att köpa en rostfri köksfläkt, en sån där med kåpa och ett rör ända upp till taket. Jag måste ju sätta upp mina sjöstenar förstås, innan jag sätter upp fläkten. Dom ser ut som skiffer. Åh, det kommer bli så fint.

Vips, kommer jag att ha ett snyggt och välstädat kök.

Jag kan se det framför mig... Jag tror jag ska slänga på lite färg på väggar och skåpluckor också, och silvriga handtag på skåpen, så allting matchar.
Ja, det kommer bli så mycket fint...

Fasen, jag glömde golvet. Jag har så länge velat ha ett sånt där svart vit rutigt. Det skulle passa hur bra som helst.

Jag ska köpa en diskmaskin. Japp, det ska jag. Vilket år som helst nu.

Att uppfostra föräldrar

Från den dag du tar ditt första andetag startar det mödosamma arbetet med att uppfostra dina föräldrar. Din första uppgift är att få dem att fatta att dom är just det... föräldrar. En del är lätt lärda, för andra får man ta till lite kraftfullare metoder.

Bajsa... detta tränar upp luktsinnet. Hjälper inte det får du lägga till lite ljudeffekter... SKRIK!
Slut på sena uppekvällar är ett annat problem, detta avhjälps genom att se till att de kliver upp på morgonen. Är dom riktigt tröga... dra till med en massiv KOLIK.
Mycket stillasittande vid tv apparaten är ohälsosamt, så så fort du fått styr på benen - spring och klättra. Reaktionsförmågan tränas upp genom att plocka i kristallvaser eller peta in bananer i videon.
Tålamod tränas genom att göra ovanstående... när ni är på besök hos farmor. Slutledningsförmåga går att träna upp genom att rymma från dagis, gömma kläder, nycklar eller pengar.

För att avhjälpa panikångest kan man skära sig på knivar, taggtråd eller varför inte klämma bort en fingertopp helt enkelt. Brutna armar och ben är kanske ingen hit, men vad gör man inte för sina föräldrar. Nu finns ju de som man måste gå ytterligare ett steg längre med. Då krävs cykelstyren i benet eller att ramma en björk.

Prestationsångesten över att ha ett välstädat hem avhjälps genom att välta soffor på högkant, barrikera golvet med kläder och prylar eller en moppe eller två under sängen. Jag garanterar att dom glömmer dammtussarna då.

Om du inte lyckats fostra dina föräldrar till underbart avslappnade individer inom loppet av sexton år... GE UPP! Då har du råkat ut för det vi kallar hopplösa fall.

Varning för flygande askfat!

En stilla stund vid fläkten. Köket städat och fint...

För en timme sen sprängdes askoppen i miljoner bitar pga en het platta på spisen. Glassplitter överallt... matskålarna till djuren, pappans skor, disken... ett tjugo kvadrats kök fyllt av glas och illaluktande rök.

Gossen sover, en spelar dator- han har ingen aning om vad som händer, en hör ljudet men tror att en pärlhink ramlat i golvet- han ler för sig själv och gratulerar i tystnad.
Tre stycken trycker på on-knappen och drar fram sop och skyffel, damsugare och andra städgrejor samtidigt som man försöker hålla undan tre nyfikna katter och en nyfiken hund.

Jag har hört att ordning bara är för idioter, genier behärskar även kaos....
Jag bor i ett hem fyllt av...GENIER.

Mitt hem är min borg... Tja, det kan dom säga som inga "ungar" har. Mitt hem är min fritidsgård, mitt vandrarhem, min restaurang, min uthyrningsfirma, mitt zoo... osv. Jag har fem inredda rum och ett kök. I dessa rum kan man klämma in två till tre personer i varje, med lite tur... några till.
Att veta hur många som dyker upp till frukost är ingen lek, att veta hur många som stannar till middagen är något enklare.
En hund, tre katter, en sköldpadda och några fiskar hör också till gänget.

Jobbigt! säger vän av ordning. Underbart, säger jag och skär kycklingen i mindre bitar och drygar ut salladen med makaroner.
Hur blev det så? Tja, utan mina underbara män hade det ju inte gått. Dessa två har alltid ställt upp... DET VILL SÄGA... sällan klagat trots att var enda vrå är upptagen.

Hur många är det som passerat dessa dörrar? Hmmm, skulle kunna försöka räkna dem nån gång, men gissar på ett femtiotal. Kanske tjugo som bott här kortare eller längre stunder.

Mitt hem är min borg... inte då. Mitt hem är en hel dj-la fästning.

Sitter och lyssnar på Brand new flavour och Bygonez. Fasen, är det killen som gömde blockflöjten i trean och vägrade stå i luciatåget. Killen som hade IG i engelska och musik! Kan vi verkligen ha talat om samma unge!?

Eller den andra som hade VG i hemkunskap för att han jobbade så bra ihop med Emma...synd att det inte fanns nån Emma i klassen. Samma kille hade IG i bild, trots det har läraren sparat en teckning... den är åtta år gammal nu.
Hur var det med den som fick MVG i samhällskunskap utan att ha valt ämnet!? Duktigt, eller...
Vad säger ni om hon som slogs, verbalt, för demokrati och rättvisa... som vågade gå sin egen väg och som tordes stå upp för det hon trodde på. Som ständigt fick gliringar och skäll av de vuxna för att hon var obekväm. Jag vet att de vuxna visste att hon hade rätt.

Jag minns ett utvecklingssamtal där lärarna sa: Varför sitta i en folkvagn när man kan sitta i en Porce. Dom syftade på att plugga de"viktiga ämnena"!?! Ingen av dom satt i en Porce förövrigt.

Varför är vuxenvärlden så rädda för att låta ungdomen välja sina egna vägar? Vad får oss att tro att vi vet bättre? Och jag undrar... gör vi det? När skrämdes vi till tystnad och att följa med strömmen?

Om teknik är det vi brinner för, fortsätt få saker och ting att hänga ihop.

Om musik är det vi brinner för, fortsätt spela och sjunga.

Om teckning och animation är det vi brinner för, teckna vidare.

Om rättvisa och solidaritet är vår tro, kämpa för de som inte kan göra sin röst hörd.

Tänk att det i varje unge finns en kraft och en tro, och tänk om vi vuxna kunde hålla fingrarna borta från den.
Vad är självkänsla? En vetskap om att jag duger, trots mina fel och brister, eller kanske just för dom.
Vad är självförtroende? En tro på min förmåga. Att våga misslyckas och försöka igen.
Vad är ansvar? Att ta konsekvenserna för mina val i livet.
Vad är MOD? Ja, alla de andra grundläggande egenskaperna är beroende av modet. Hjärtat i människors potential.
Nog har vi väl hört: Följ ditt hjärta, men vi är nog ganska många som inte ens hittar igen det. Någonstans efter vägen tappade vi bort vår inre röst. Är det sorgen och saknaden efter det som får oss att försöka vilseleda våra unga... eller saknade vi helt enkelt mod?
Våga stanna upp och lyssna, våga tro på det du ser, våga lita på din egen inre röst och låt för guds skull ungarna lyssna på sin.
Kanske får du uppleva samma förundran som jag. Jag har privilegiet att umgås med dessa underbara varelser jag kallar ungar. Några egna, men flertalet andra som passerat dessa dörrar ... och alla hade dom en tro.